Facket. Jimmy Faltin, Metallklubben på Trelleborg Ersmark AB. Foto: Lars Eriksson.
Temperaturen i Ersmark ligger endast på ett par plusgrader i dag. Molnen är mörka och tunga. Den oförutsägbara våren är här, lika oberäknelig som alltid. Ena dagen bjuder vädrets makter på solsken för att nästa dag kyla ner oss med snö. Lite så kändes det i Ersmark för fem år sedan. De anställda på Trelleborgs gummifabrik trodde på framtiden. Tills det iskalla beslutet kom.
Det är onsdag morgon och i fabriken pågår jobbet som vanligt. Den allmänna känslan är att de svåra åren är lagd bakom dem. Marknaden har så smått visat att efterfrågan är på väg upp. Det har inte lossnat på allvar, men det har i alla fall vänt. Jimmy Faltin, Metallklubbens ordförande, har märkt av att det är något på gång. En känsla av ett diffust smusslande har gjort att fackklubben anar att det var något i görningen. Riktigt vad det handlar om har han inte klurat ut och att det ska bli så illa som de snart ska visa sig, har han ingen som helst aning om just nu.
– Jag började förstå att något var på gång vid halv tio-tiden, då vi i facket blev kallade till ett möte med företagsledningen. Samtidigt utlystes det ett storinfo där alla anställda skulle samlas, säger Jimmy.
Då började bilden bli skarpare. Jimmy och hans kollegor började förstå att det var något stort på gång. Det var förmodligen inte några goda nyheter som skulle presenteras.
Trelleborg meddelar att produktionen ska flyttas och alla är varslade om uppsägning. Allt var förberett. Det finns en avvecklingsplan för fabriken. Ett besked som ingen vill höra och knappast heller är speciellt förberedda på. En chockstämning breder ut sig, men känslorna svänger snabbt – från sorg till ilska. Men likgiltighet är något som Jimmy inte ser bland sina arbetskamrater.
– När jag fick första informationen sa jag till ledningen: Det här är stendumt. Min första tanke var: Nu är det bara att kavla upp ärmarna. Inte en sekund tänkte jag att det var kört. Vi diskuterade inte ens möjligheten att det skulle gå åt skogen. Vi såg ett problem som behövde lösas. Mer komplicerat än så var det inte för oss och vi var beredd att ta till de metoder som krävdes. Redan första kvällen hade vi en plan, berättar han.
Nu påbörjades ett intensivt arbete från de fackliga organisationerna. Allt för att övertyga företagsledningen om att det affärsmässigt skulle vara bättre att behålla produktionen i Ersmark än att flytta den. Samtidigt arbetades det bättre än någonsin ute i produktionen. Trots att de hade nedläggningshotet över sig.
– Det normala är kanske att man går ner i arbetstakt på grund av oro, men här blev reaktionen den motsatta. Det fanns en sådan hög tilltro till deras egen förmåga och samtidigt en framtidstro för det här bolaget.
Alla var med på tåget och en målmedvetenhet som kom från ingenstans blommade ut. Krisen gjorde att valen blev få och det stod mellan att ge upp eller kämpa. De flesta valde det sistnämnda.
Efter fem månader och tretton dagar hände det osannolika, företaget vände och tog ett nytt beslut. De bestämde att produktionen skulle blir kvar i Kågedalen och Ersmark. Ett beslut som ägarna, ledningen och de fackliga organisationerna tillsammans hade kommit fram till.
– Jag hann vara glad i en halvminut eller så, sedan var det bara att kavla upp ärmarna igen. På ett storinfo sa jag till medlemmarna att nu väntar en period av mycket hårt arbete. Vi hade kommit överens mad arbetsgivaren om en plan där vi hade lovat att bidra till förändringen som skulle genomföras.
Jimmy vill inte tala i termerna att den ena parten vunnit över den andra utan konstaterar bara att fabriken är kvar i Ersmark.
– Jag har idrottat i hela mitt liv. Det har kanske inte gått så bra och jag har aldrig spelat i något topplag. Då lär man sig ta en förlust, men man måste jobba för att vinna. Det är vad det handlar om. Nu är jag i ett synnerligen bra lag. Jag tror att det är det bästa laget jag varit med i, där jag nätt och jämt själv platsar. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag inte att jag hade tagit ut mig själv till det här laget, säger han och skrattar.
Det var många faktorer som samverkade till en lösning, men i slutändan handlade det om att övertyga ledningen om att fabriken i Ersmark hade en framtid.
– Jag hävdar att det inte var konjunkturuppgången som räddade oss, det var bara en av många pusselbitar. Det var hårt arbete av personal, fackklubbar och ledning som gjorde att vi lyckades. Det var kraftsamlingen från alla inblandande som var den avgörande faktorn.
Av en slump hade Jimmy, innan allt detta hände, fått i uppdrag att titta på ett par processer som ledde till att produktion flyttade från Sverige. Meningen var att han skulle skriva en handbok i vad man ska göra om man hamnar i en liknande situation. Ett av fallen var när Continental la ner sin produktion i Gislaved. Där kunde man se att det var viktigt att förstå branschen man verkar i och att även förstå vilka mekanismer som styr. Han fick också en inblick i hur de på andra sidan, ledningarna, ser på verksamhet kontra lönsamhet. Jimmy Faltin var med andra ord väl insatt och påläst i ämnet, innan verkligheten satte honom på prövning i ett skarpt läge.
– Jag hade redan skissat på strategier och hade haft en massa tankar på hur man skulle göra i en sådan här situation. Helt utan att veta att jag skulle behöva använda kunskaperna. Idén är att man måste komma med ett bättre alternativ till ledningen beslut.
Tillsammans med företagsledningen arbetades det fram ett förslag som båda parter tjänade på.
– Vi la fram ett bättre förslag än det som låg. Produktionen blev kvar i Ersmark och Trelleborg kommer i ett längre perspektiv tjäna mer pengar. Om man ska koka ner det till ett par meningar så var det inte mer komplicerat än så.
Varken Jimmy eller vd:n Niclas Lundström vill prata så mycket om innehållet eftersom det är affärshemligheter. En strategi som man måste ha i en bransch som är så konkurrensutsatt.
Ute i produktionen sitter Monika Larsson, Skellefteå, och avsynar gummitätningar. Hon har varit på företaget i 30 år. Händelsen för fem år sedan har etsat sig fast i minnet.
– Det var mycket olustigt. Just då gav jag upp, men efter någon vecka tänkte jag att det nog ska fixa sig. Nu känns framtiden rätt positiv, men man vet aldrig om de hittar på att flytta produktionen igen. Det är pengarna som styr, säger hon betänksamt.
För Maria Burman, Kåge, kom beskedet som en chock. Hon hade tidigare fått sluta på företaget, men kommit tillbaka och börjat jobba bara en vecka innan beslutet offentliggjordes.
– Jag kunde inte fatta att det var sant. Jag tvivlade till en början på hur det skulle gå. Hoppet kom och gick. Men nu har vi mycket jobb och jag tror att vi kommer att bli fler anställda i företaget, säger
Hela resan har varit krävande och produktion har flyttats båge in och ut i fabriken. Nya arbetsuppgifter och högre kompetens bland de anställda är resultatet av det nya sättet att arbeta. I dag jobbar de mot tunga lastbilsfordon och dieselmotorer. En produktion som är mer renodlad än tidigare.
Vd:n Niclas Lundström känner sig både stolt och tacksam över att personalen har lyckats gå igenom en så pass svår och tung omställning som det ändå varit. Dessutom lovordar han ägarna som lyssnat till argumenten att behålla produktionen i Ersmark.
– Det är enormt stort av ägarna att ändra ett sådant beslut. Det krävs mod till det.
I dag står företaget stadigare och framtiden ser relativt ljus ut. En bild som både företagsledning och fack är eniga om.
– Framtiden har vi i våra egna händer. Gör vi bara ett bra arbete, är ett välskött och lönsamt företag då tror jag att det ska mycket till innan något i den här vägen händer igen, säger Jimmy Faltin.
På något sätt har även vädret vänt under besöket i fabriken. Solen lyser helt plötsligt på Trelleborgsfabriken i Ersmark.
Det är enormt stort av ägarna att ändra ett sådant beslut.
Framtidstro. Maria Burman pratar framtid med Metallklubbens ordförande Jimmy Faltin. ”Det känns bra nu och vi har mycket jobb”, säger Maria. Foto: Lars Eriksson.