Regndropparna hänger som glänsande fiskögon.
Termometern visar på plus 12. Meteorologen i radion läser: Götaland: Soligt, plus 25, någon regnskur. Svealand: Soligt, temperatur omkring 22. Mellersta och norra Norrland: Ihållande regn och temperaturen varierar mellan 9-14 grader. Lokalt under natten plus fyra.
Hon säger detta utan nyanser. Utan minsta tecken på empati. Utan minsta darr på rösten meddelar hon att värme och sol uteblir än en gång. Att sommarens viktigaste beståndsdel nu är en bristvara.
Den norrländska sommaren har i år slagit ett icke-rekord.
Den sköna sommaren med härlig, saftig grönska, doften av hägg och midnattssolens unika tjusning i brytningen mellan natt och dag.
Ljust på nätterna, absolut. Men vad hjälper det om man måste ha vantar och mössa och långkallingar när man vill vara ute och lapa nattljus?
Och precis när jag har sagt detta, inser jag att jag gnäller.
Och det blir fel för alla vet att så gör man inte om man är en sann norrlänning. Vi norrlänningar klagar inte.
Vi biter ihop.
Ett exempel: En vän som bor i Skåne bröt benet i juni och hela sommaren har hon suttit där med svettigt gips. Kliat med strumpsticka. Tappert våndats, utan att klaga. ”Tur att det var du som drabbades, du är norrlänning”, fick hon höra.
Med risk att ta död på myten vill jag ändå få säga hur grymt besviken jag är på dig, Sommar.
Som jag hade längtat efter dig, du anar inte. I år drog du dessutom ut på det. Tog god tid på dig innan du lyckades övermanna den fula snön och gav plats åt grönskan, blommorna.
Men värmen skickade du söderut och gav oss bara små retsamma smakprov. Och från min garderob hörs nu sommarklänningarnas övergivna gråt.
Eftersom väderleken i år tycks sponsrad av resebolag, finns ingen annan råd än att köpa värme om man vill ha lite sommar.
Britta Stenberg
Vi norrlänningar klagar inte. Vi biter ihop.