Rotvård. Rötterna måste klippas ner för att inte trädet ska bli för stort. Foto: Jeanette Lövgren.
Medan andra räfsarsina vintergula gräsmattor och får blåsor i händerna så står Anna Lindmark vid planteringsbordet i lagårdsporten, i lä för den isande majvinden, och klipper bort gamla rötter från en liten tall.
– De nya rötterna ska vara kvar. Det är så man håller trädet friskt.
1986 studerade den då 23-åriga Anna till bildlärare i Umeå. En höstdag befann hon sig på biblioteket. Stod framför hyllan med böcker om prydnadsväxter och letade efter något visst, men visste inte vad.
– Jag kom inte ihåg vad det hette, men så såg jag ordet - bonsai.
Det har gått 31 år.Numera jobbar Anna i hemtjänsten och i köksfönstret står ett av hennes förstlingsverk. Den trestammiga benjaminfikusen började sitt bonsailiv som tre små sticklingar. Nu ser den ut som ett pampigt träd i miniformat.
Hon har ett 50-tal bonsaier i sin vård, både ute och inne, och är sedan 25 år tillbaka aktiv i Svenska Bonsaisällskapet.
Om det är något man vill veta om denna konstform, vars ursprung står att finna i Kina och som fortsatte att utvecklas i Japan, så är det Anna i Lugnet man ska fråga.
Som en av byns två ordinarie invånare så är det så himla enkelt för henne att köra ner fötterna i ett par kängor och trava ut i skogen. Så fort hon längtar efter en ny bonsai till sommarens bonsaiträdgård, där krukorna får stå på en bänk för att verkligen komma till sin rätt, då är det bara att knalla upp på ett berg. Det är ofta där hon hittar dem - de unga med vindpinad siluett och spännande knölar nere vid roten.
Vitsen är att få ettlitet träd i kruka att se riktigt gammalt ut och det går bra att använda vilken typ av träd som helst som växer vilt i vår egen natur.
– Många tror att bonsai är en särskild trädsort, men så är det inte.
Anna har både tallar och granar i sitt vinterförråd i södersluttningen. Där har de stått med nergrävda rötter ända tills nu. För nu är det dags för vårbruk och ett sommarliv i kruka. Rötter ska klippas ner, grenar likaså.
Hon håller upp en minitall vars vresvuxna utseende utstrålar en känsla av månghundraårig kamp för överlevnad i karg miljö och i alla sorters väder.
– Den här hittade jag på skidberget i Bygdsiljum. Jag letar efter träd som ser intressanta ut. Dem gräver jag upp och tar hem.
Därefter börjar dettålamodskrävande arbetet med att omvandla det vilda till en krukväxt. Plantan måste krympas stegvis. En första klippning av rötterna och trädet planteras i en låda. Efter en tid är det dags för ännu en rotklippning och omplantering i en lite mindre låda. Även grenarna klipps ner successivt och till slut har trädet blivit så litet att det får plats i en låg keramikkruka. Aluminiumtråd lindas runt olika grenar för att få dem att växa på ett visst sätt - uppåt eller neråt.
– När jag jobbar med en bonsai så designar jag ett levande material och man måste klippa hela tiden, annars växer trädet som det vill.
En bonsai är till för att bli betraktad, alltså har den en framsida och för att få det rätta intrycket av ett vuxet träd ska man se krukan i ögonhöjd för att även se själva jordytan. Träd, jord och kruka bildar en helhet. Det ska kännas som om en liten bit av skogen eller trädgården slagit sig ner på fönsterbrädan.
Det en bonsaiist drömmerom allra mest, det är att få ett miniträd som låter stammen växa. En tjock stam är vad som krävs för att skapa den rätta illusionen av uppvuxet och åldrat träd. Alla är dock inte så samarbetsvilliga som Anna skulle vilja.
– Det här granatäppelträdet blommar och det är ju fint, men titta vad klen stammen är. Däremot skjuter den nya skott hela tiden som måste klippas bort.
Klipper gör man främst med en bonsaitång. En specialtång som lämnar en liten grop där kvisten har suttit. På så vis kan "såret" lättare växa ihop och läkas.
Folk som inte ärså insatta i bonsaivärlden brukar ofta fråga hur gamla miniträden är. Räknat i antal årsringar är de ofta inte särskilt gamla, och det är ju inte heller det som är meningen med det hela. Det är inte den verkliga åldern utan utseendet som räknas.
Å andra sidan kan Anna under sina strövtåg uppför och nerför olika berg stöta på en och annan trädplanta som inte vuxit särskilt högt, men som ändå visar tecken på att ha stått där åtskilliga år. Små tallar med flagande bark till exempel.
– När tallen är ung är barken slät, men den här har bark som visar att det är ett gammalt träd, förklarar Anna och drar med fingrarna över den flagiga ytan.
Om hon hade mera tidskulle det bli ännu fler bonsaier därhemma i Lugnet. Och om hon hade mera ork så skulle de tre småtallar som står planterade mitt på gården också vara bonsaier i ordets rätta bemärkelse.
Nu är de inte det.
– Jag hade tänkt gräva upp tallarna varje år och klippa rötterna så att de skulle fortsätta att vara bonsaier, men det visade sig att rotklumparna blev för tunga. Jag orkar inte med det. Men grenarna klipper jag ner så att träden inte ska bli högre än en och en halv meter.
Lite mera fakta om …
Anna Lindmark: 53 år, gift med David, jobbar i hemtjänsten.
Lugnet: By med två åretruntboende samt ett par sommarstugor. Ligger 6 kilometer från Bygdsiljum.
Bonsai: Betyder "växt i skål" (bon = skål, sai = växt).
Stilar: Beroende på utseende kallas bonsaier bland annat för dunge, död ved, kaskad, rot över sten.
Jorden: Ska vara väldränerad, en blandning av kattsand och grus.
Krukorna: Kan ha olika form och utseende, är nästan alltid låga. Ska ha dräneringshål i botten.
Svenska Bonsaisällskapet: Har några hundra medlemmar och dess nordligaste avdelning finns i Umeå. Ordnar kurser och träffar. Medlemmarna utbyter tips och råd, byter fröer och sticklingar med varandra.
Lördagen den 3 juni: Leder Anna en bonsaikurs på Navet i Burträsk. Kursen sker i Vuxenskolans regi.
De nya rötterna ska vara kvar. Det är så man håller trädet friskt.
Råttgnagd. Den japanska lönnen har övervintrat i garaget. Nu har den fått komma in i hallen. Anna studerar märkena efter hungriga svansbärare. Foto: Jeanette Lövgren.
Äldst. Benjaminfikusen är ett minne från hennes allra första år som bonsaiist. Foto: Jeanette Lövgren.
Trädkonst. Tallen är ett riktigt träd, men det är Anna Lindmark som skapat dess utseende. Foto: Jeanette Lövgren.