Birgittas hörna. Här sitter hon och äter minst fem timmar varje dag. Foto: Jeanette Lövgren.
När ett barnbarngick på gymnasiet och just fått ett stipendium, då tyckte Birgitta att det var läge att fira lite extra. Slog upp likör i ett fint glas, lade sig raklång på rygg och hällde likörskvätten i munnen.
– Jag höll på att drunkna.
Inte världens smartaste partytrick alltså. Birgitta fick kasta sig upp och låta alltihop rinna ut i vasken innan hon kunde andas igen. Nåja, hon fick i alla fall känna smaken några sekunder.
Bara smaka, aldrig svälja,det har varit hennes liv de senaste fem åren, ända sedan den dagen då en tand lossnade. Orsaken till det var naturligtvis solklar för en dam som hunnit passera 65-årsstrecket med ett par år.
– Jag trodde det var tandlossning.
Det var det inte.
I käken fanns ett tandanlag som, om allt hade varit normalt, skulle ha utvecklats till en tand. Istället hade anlaget förvandlats till en tumör. Det uppstod benröta, käkbenet blev skört och gick av när hon blåste ut ett ljus.
Underkäken gick inte att rädda. Den måste opereras bort helt och hållet. Vid två tillfällen togs skelettbitar från Birgittas båda ben för att ersätta det som gått förlorat i ansiktet. Det fungerade inte. Efter den andra operationen uppstod infektion i både käken och benet.
– Nu har jag en käkeav titan. Det finns sex i hela världen och tre i Sverige som har en sån, förklarar Birgitta där hon sitter i sin matvrå på den inglasade verandan. Bredvid står pinne nummer två, ursprungligen en golvlampa som Allan förvandlat till praktisk droppställning för hemmabruk.
Tre gånger om dagen måste hon äta. Varje måltid tar en och en halv timme. Så lång tid tar det för pumpen att få in näringslösningen via slangen som sätts fast i en så kallad peg, som i sin tur sitter fast mitt på magen.
"Fresubin original fibre" står det på de där påsarna.
– Och så ska hon ha energidryck också, inflikar Allan. Det tar också tid.
När Birgitta har kopplat ihop sig med påsen kan hon bara ta det lugnt. Nu får hon ägna sig åt 55-tumsteven, skriva dagbok, surfa, läsa en bok. Kanske, med största sannolikhet, har hon en av husets tre chihuahuor i knät, förslagsvis den kelsjuka Norpan.
Efter alla år somhårfrisörska på Thoressons damfrisering i Bureå, salongen som hon övertog efter mamma, så är Birgitta ett känt ansikte i samhället. Hon är också en kvinna som älskar att prata, vilket är en viktig del av hennes personlighet.
Snackar mycket gör hon fortfarande, trots att det har blivit mycket svårare.
Somliga förstår vad hon säger - i alla fall det mesta - men somliga begriper ingenting alls.
– Man måste lyssna på henne, säger Allan.
Så sant som det är sagt, det är det som är pudelns kärna.
Man måste lyssna. Noga.
Den som själv har ett fullt fungerande ansikte tänker förmodligen väldigt sällan på vilket oerhört finstämt samspel det krävs mellan läppar, tunga och underkäke för att man ska kunna frambringa ord som "trattkantarell" och "rosenrabatt".
Alla muskler somhåller uppe och styr underkäken och tungan har skurits av och de kommer aldrig att fungera igen.
– Tungan är stel, jag kan inte föra mat bakåt i munnen och jag har ingen sväljreflex längre.
Aldrig mer något riktigt gott att tugga på. Och att få någon form av vätska, vare sig det är bananlikör eller hallonsaft, att av egen kraft rinna ner i matstrupen, inte i luftstrupen, det är som sagt testat i praktiken och befunnet vara helt omöjligt.
Men visst händer det att hon blir sugen på nå´t sött ibland.
– Vill jag ha en karamell lutar jag mig över diskbänken. Då kan jag ha karamellen i munnen en stund innan den ramlar ner i vasken.
Så vad gör honom dagarna, förutom att äta i minst fem timmar?
Tack vare pinnen i ryggsäcken är hon fri att ge sig ut i skogar och på fjäll för att plocka bär och svamp. Pinnen sitter fast i ett frigolitblock inuti ryggan. I den finns också pumpen och högst upp på pinnen sitter en skruv där påsen med näringslösning hänger och dinglar. Det här är ett bra sätt att utnyttja tiden, förena nytta med nöje, om man så vill. Birgitta vandrar och äter på samma gång. Praktiskt på det hela taget, men ganska tungt.
– Och ibland fastnar pinnen i träna.
– Jag vill tacka allasom har hjälpt mig under de här åren.
Det är vid Universitetssjukhuset i Umeå som hon fått sin nya käke. Både plastikkirurg, käkkirurg och öron-näsa-hals samt professorn vid Karolinska, Anders Westermark (med rötter i Hjoggböle) och den engelske plastikkirurgen Mark Liddington har deltagit i arbetet.
I Umeå finns också andra avdelningar dit hon måste åka då och då för att få den praktiska hjälp hon behöver. När det är dags att åka iväg i bilen, då hängs påsen med näringslösning upp i en krok som sitter fast i handtaget ovanför passagerardörren. Birgitta käkar och Allan kör. Så utnyttjas tiden på bästa sätt.
Underkäken hon har numera kan röra sig litegrand. Runt halsen har Birgitta material från en våtdräkt, utanpå det sitter ett munskydd och i munskyddet finns några kompresser. Utanpå alltihopa har hon alltid en schal snyggt virad runt halsen och upp mot munnen.
Eftersom hon varken kan svälja eller stänga munnen så rinner saliv nerför hakan hela tiden. Det är kompressernas jobb att suga upp vätskan.
– Jag har fått ett slags plåster som gör att det bildas mindre saliv, men det rinner ändå. På vintern har jag fetvadd också, det blir så kallt annars.
Efter operationernai benen har balansen blivit lite sämre, men det är inget som stoppar Birgitta. Hon jobbar i trädgården, både den vid villan och den vid sommarstugan i Burvik. Hundarna måste förstås ha sitt så det blir några kilometer till fots varje dag, och så lagar hon mat.
– Beställ vad du vill, kött eller fisk.
De gånger det är mycket folk runt matbordet, då kan det vara svårt att få en syl i vädret.
– Då klappar jag i händerna, nu ska jag prata och då får de andra vara tysta.
Visst finns det hjälpmedel hon skulle kunna använda istället för att anstränga sig med att tala. Hon skulle kunna skriva och andra skulle kunna läsa det hon vill ha sagt, men vem orkar hålla på med sånt? Inte Birgitta i alla fall.
– Jag har gått hos en logoped och hon har tipsat mig om hur jag ska träna. Vissa bokstäver är extra svåra att uttala, särskilt b och p.
BIRGITTA GUSTAFSSON
Ålder: 73 år.
Bor: På Jägargatan i Bureå.
Familj: Maken Allan, 74, två barn, fem barnbarn, hundarna Lollipop, Norpan och Vilda.
Har en stark förkärlek för: Änglar, finns både ute och inne.
Frågor: Brukar hon få massor. En av de vanligaste är "När ska du få tänder i underkäken igen?" Svaret är att det inte blir några nya tänder där.
Flera pinnar: Birgitta sitter gärna och solar vid sommarstugan. Där finns det ännu fler pinnar att hänga näringspåsar på.
Saknar allra mest: Kaffe förstås, men framför allt att få dricka kallt vatten.
Nu har jag en käke av titan. Det finns sex i hela världen och tre i Sverige som har en sån.
Utomhus. Det blir många timmar i trädgården och på promenad med hundarna. Foto: Jeanette Lövgren.
Frihet. Det är att kunna traska i skog och mark utan att bekymra sig om mattider. Foto: Jeanette Lövgren.
Uppfinnaren. Allan har hittat på de praktiska pinnarna åt sin fru. Foto: Jeanette Lövgren.
Schalbärare. Birgitta har alltid en snygg schal om halsen, året runt. Foto: Jeanette Lövgren.
Maten är med. Andra har med sig mackor och kaffe i ryggan. Birgitta Gustafsson har sitt käk på en pinne. Foto: Jeanette Lövgren.