I kökstaket hänger ett lysande arvegods samt tvättlina för torkning av blöta vantar och sockar.
Så många jobb han har haft genom åren. Så liten pension han får ut på grund av just detta. Men så många planer han ändå har som nybliven pensionär. Resplaner. Första turen är en tvåmånaderstripp till Indien.
Han har varit lärare, ingenjör och busschaufför, bland annat. Det sista jobbet – hans allra första fasta anställning – var som chaufför på Barnens Bokbuss i Skellefteå. Ett drömjobb som varade i nästan 15 år.
Redan före pensioneringen berättade han för sin sambo hur hans kommande friherretillvaro skulle gestalta sig: "Då flyttar jag till holmen. Har inte råd att bo kvar i stan", sa Henrik. "Då flyttar jag till Göteborg och skaffar nytt lärarjobb", svarade sambon Edith Hult.
– Så nu är vi särbor, träffas kanske en gång i månaden. Det är ett bra liv, man blir nykär varenda gång, förklarar Henrik och petar in ett par klabbar i vedspisen Norma som gör köket underbart skönt att sitta och hänga i över en kopp kaffe.
Sambon/särbon sa en sak till: "Du får lång löplina."
– Hoppas hon halar in mig någongång.
Denna holme och denna stuga har han ägt i 30 år, ända sedan han var gift och hade familj. Men så blev det skilsmässa 2006.
– Min fru fick huset i stan och jag fick stugan.
Under några år var Henrik 75-procent-arbetande samt året-runt-boende på holmen som en gång var en halvö, och som skildes från fastlandet när det grävdes en kanal.
– Det var ganska sankt här så det behövde dräneras. Schaktmassorna använde vi när vägen genom skogen byggdes.
Denna en kilometer långa väg brukar plogas upp först till påsk. Bilen är såld och egentligen skulle han ha åkt till Indien för länge sen om det inte uppstått sjukdom i familjen.
När du läser detta har han äntligen kommit iväg, befinner sig antagligen i södra Indien med sig själv som enda sällskap.
Han gillar ensamheten, inte minst på holmen där vattenpumpen bara kan användas på sommaren. Vintertid måste disk- och badvatten hämtas i sjön och dricksvattnet hämtas i en kallkälla uppe i skogen. Kånkas hem i praktisk dunk med kran.
Djurlivet är omväxlande; en älgko och hennes två kalvar brukar knalla förbi ibland, då och då travar en flock rådjur över sjön.
– Titta, där är en koltrast, säger Henrik och kikar ut genom köksfönstret.
Ibland dyker det upp ännu mindre djur på helt fel årstid:
– En fluga. Den lever inte länge.
På den andra stranden finns det många stugor. Vintertid är de flesta tomma. Henrik är enda människan här, om man inte räknar in dem som bor i byn Båtvik lite längre bort. Han ser ljusen på kvällarna.
Det är folktomt men inte tyst. Trafikbullret på E 4:an utgör det bakgrundsbrus Henrik själv inte längre lägger märke till.
Det blir så med det mesta. Man vänjer sig. Den här vintern har han vant sig vid att åka skidor eller gå över isen när han ska till busshållplatsen i Yttervik. Dit är det två kilometer.
I vanliga fall tar han cykeln till stan när det är dags att handla på Coop. Isiga vägar i början av vintern gjorde färden alltför vådlig, så nu har han vant sig vid bussen.
– Nästa vinter ska jag skaffa bättre däck till cykeln så att jag kan cykla hela tiden. Enkel väg tar det bara en timme. Cykel är bekvämare än att släpa med allting på bussen.
Det ska bli många fler resor framöver. Det ska bli mycket skidåkning, många fler skridskoturer på Bodaträskets blanka svartis (den måste vara minst tre centimeter tjock för att hålla) och ännu fler marathonlopp.
– Jag ska göra 50 marathon, hittills har jag sprungit 32.
Löpningen är ett intresse som Henrik delar med särbon. Sagor och trumsolon är två andra intressen som han delar med barnbarnet Abbe.
Nuförtiden är Henrik en ukuleleman. Förr i världen var han trummis. Trumsetet finns i gästhuset. Där kan Abbe och hans morfar banka på så mycket de orkar.
Morfar Henrik tycker om att berätta sagor. I Barnens bokbuss blev det mycket sagoläsning. Nu har han ett eget företag – Sagoväskan – och uppträder då och då på olika bibliotek.
– Jag berättar och spelar för barnen. Dummerjöns var ganska fiffig han, har ni hört den sagan någon gång?
Att bo på detta vis kräver en hel del fiffighet om livet ska kunna levas utan alltför mycket bök. Var han påhittig redan från början eller blev han det med tiden?
– Man blir det så småningom.
Eftersom pumpen inte är igång vintertid, och därmed inte duschen heller, så måste tvagandet ske med hjälp av hink.
Varmvatten finns det alltid, det står alltid en gryta på vedspisen. Varmt och kallt blandas och så in i duschkabinen med hink och tvättlapp.
Ut kommer en rengjord man som fortfarande kan njuta av att avloppet faktiskt fungerar. Det har inte frusit tack vare den tidigare milda vintern och att isolerande snö har skottats upp efter ytterväggarna.
Ett fungerande avlopp är en välsignelse. Liksom inomhusmulltoa med fläkt.
– Bära ut slaskvatten är inte roligt.
Elda, bära ved och vatten, ta bussen till stan ett par gånger i veckan ... Detta tar förstås tid.
– Det var mycket jobbigare att bo här medan jag fortfarande arbetade. Nu har jag gott om tid.
Det blir till och med timmar över till bokläsning och filmtittning. Henrik är en flitig biblioteksbesökare och håller kontakt med de före detta arbetskamraterna på Stadsbiblioteket.
Han lånar inte bara böcker, han lånar dvd-filmer också. Holmens internet är ganska svajigt.
För övrigt har han inga större praktiska bekymmer, förutom en viktig sak; tvätten.
– Jag tar med tvättpåsen till stan och får låna tvättmaskin hos kompisar.
Det är ett bra liv, man blir nykär varenda gång.
Henrik klinkar på minsta ukulelen i pocketformat. Reseryggsäcken är packad och klar. Bara den och ingenting mer får följa med till Indien.
Tack vare vedspisen finns det alltid varmvatten i köket.
Trots isolerande frigolitlock fryser hålet igen och måste öppnas upp med hjälp av yxan.
Ett par hundra meter över sjön, sedan är man framme.
Förr hade han katt, det har han inte längre. Katt och resor är ingen bra kombination.
Stugan välkomnar med skön vedvärme.