Dass på Dinos grav
- Själva kroppen var grå och kanske tre fyra meter hög. Det var en sport att klättra upp och sätta sig på huvudet. Man hade fin utsikt därifrån, berättar Pär Marklund.
Dino på torget i Skellefteå augusti 1967. Barnens Dagsfesten är i full gång. Pelle Svanslös "pappa" Gösta Knutsson hälsningstalade. Kändis- och artisteliten var på plats: Gunnar Wiklund, Sven-Ingvars, Family Four, Lasse Löndahl, Gnesta-Kalle, Stål-Farfar, Grynet Molwig med flera.
Det klart att Pär känner till allt det där, för det var ju han som utförde begravningen av den jättelika staty (nog ser den väl ut att vara högre än fyra meter?) som vägde åtta ton och som i ett tjugotal år stod och blickade ut över utebadet i Kusmark, den så kallade Pölen.
"Det var en sport att klättra upp och sätta sig på huvudet. Man hade fin utsikt därifrån."
Historien om skulpturen som föreställde en dinosaurie som aldrig funnits i verkligheten, bara på film, tar sin början år 1967. Detta år ska Skellefteborna ha sin årligen återkommande Barnens Dagsfest i början av augusti med karuseller, artister, lyckohjul, karnevalståg, dans, revy och annat skojigt i dagarna tre.
Anno 1967: En dinosauriestaty av stora mått.
Dino höll upp armarna så här. Pär Marklund, som begravde skulpturen för många år sedan, visar Norrans reporter hur den såg ut.
Varje nummer av Familjen Flinta innehöll ett Flintaäventyr plus serier som Huckleberry Hound, Gorillan Magilla, Leo, Pekka med flera. 1969 kostade tidningen 1 krona och 30 öre inklusive oms (omsättningsskatt).
Kusmark 1972. Här fick Dino ett nytt hem.
I november -67 var Skellefteborna less. Dino måste bort från stan.
1967 var teven fortfarande svartvit och tecknade serier var så sällsynta att varje avsnitt av Familjen Flinta var en fest för både gammal och ung. Fred och Wilma Flinta och deras dotter Pebbles samt Barney och Betty Granit och deras adopterade son Bam-Bam fanns inte bara att beskåda i rutan, de fanns som serietidning också. Dessa fantasifulla stenåldersmänniskor prydde även chokladpapper och tablettaskar, de fanns i kexpaket (Flintakexen var roliga att titta på men ganska smaklösa), och de fanns som leksaker och bokmärken. Owe Thörnqvists egen Flintalåt "Wilma" kom redan 1962 och spelades ideligen på radio.
Flintas stenåldersvärld var superpopulär. Så enormt poppis faktiskt att Barnens Dagskommittén bestämde att det skulle tillverkas en enorm staty av Fred och Wilma Flintas mysiga husdjur, den hundlikt glada dinosaurien Dino som alltid hade ett halsband på sig.
En känd lokal konstnär, Helge Holmlund, svarade för formgivningen medan själva tillverkningen sköttes av elever på Centrala Verkstadsskolan och Tekniska gymnasiet.
”kranplattformen steg och lyfte under skott och fanfarer täckelset av Dino.”
Dino ställdes upp på torget och lördagen den 1 juli var det dags för invigning: ”kranplattformen steg och lyfte under skott och fanfarer täckelset av Dino”, rapporterade Norran. Först fredagen den 4 augusti var det dags att dra igång Barnens Dagsfesten, som väl mest kan betecknas som en föregångare till våra dagars Stadsfest. När festligheterna var över fanns det bara en sak kvar som påminde om allt roligt som varit:
Dino.
Månaderna gick och i november rapporterar Norran att en hel del Skelleftebor börjat bli rejält trötta på att ha en gigantisk tevekändis av betong stående på torget. Dino måste flytta, men vart?
Till att börja med ville ingen ha honom, men till slut dök det upp en lösning, det då splitternya badet invid skolan i Kusmark. Där skulle Dino verkligen passa in i miljön.
Hur det gick sedan, det vet Pär Marklund allting om, för han var en av alla de Kusmarksbor som gick man ur huse den dagen Dino kom till byn. När det nu kan ha varit. Kanske var det redan 1968 ändå.
- Det är ju så länge sedan, det är lite svårt att minnas, men badet fanns då, berättar Pär.
Nåväl, den då cirka nioårige Pär såg fascinerat på när Dino anlände per trailer. Statyn var delad i två, kroppen för sig och svansen för sig. Med hjälp av en gaffeltruck från Kåge Såg kom statyn äntligen på plats och den som vill veta exakt var får själv ta sig till Pölen och titta. Där finns ett stort lekskepp i trä. En bit från den sida av skeppet som vetter mot badet finns en svag sänka i gräsmattan. En grop som bara kan anas.
- Det var här han stod, säger Pär och pekar på det nästan osynliga stället.
För de badande barnen blev Dino en attraktion. De djärvaste klättrade upp på huvudet, men Dino hade ytterligare ett ställe där glada ungar kunde hänga - i korgen. Av bilderna att döma fanns den nere vid svansroten.
- Korgen var av trä och såg ut att vara flätad.
På lekskeppets andra sida står ett rödmålat utedass och det är alltså under den byggnaden Dino finns idag. Om detta kan Pär verkligen ge besked, för när han blivit stor och börjat jobba i gräv- och schaktbranschen (driver numera Marklund & Son Schakt AB) då var det han som fick uppdraget att ta bort Dino. Tidens tand hade helt enkelt börjat gnaga för hårt på den gråmålade bjässen, putsen släppte och det var risk att lekande barn skulle skada sig om en arm eller två plötsligt skulle ramla av.
Så en dag någon gång före år 1991 (det året blev Pär pappa för första gången och då var Dino definitivt borta) startade han sin hjulburna grävmaskin för att utföra själva begravningsakten.
Den som hoppas att framtida arkeologer ska få chansen att göra ett fantastiskt fynd i form av en märklig, mystisk jättestaty från 1900-talet, de hoppas förgäves.
- Dino var av lättbetong och jag var tvungen att slå sönder den för att kunna gräva ner den. Bitarna ligger kanske på en halv meters djup.