Norrans gamla artiklar om denna staty fick skribentens barndomsminnen att flöda över.
Den svåraste chocken kom då en nu drygt 60 år gammal förstasida förtalte historien om en olycka i Göteborgs hamn. En bil hade kört över kajkanten, en man och hans son drunknade, en tredje man lyckades ta sig ur bilen och överlevde. Den som överlevde var min yngre farbror Göte, mannen som drunknade var min äldre farbror Kalle och det döda barnet var min tioårige kusin.
Att läsa gamla tidningar år efter år har lockat till både tårar och gapskratt, glömda minnen har poppat upp i en aldrig sinande ström.
Sommaren 1967 kunde Norran berätta att staden begåvats med ett nytt konstverk i jätteformat: Dino, en figur ur den tecknade teveserien "Familjen Flinta".
Denna 50 år gamla nyhet fick mig att minnas sedan länge glömda tevekvällar då hela familjen bänkade sig framför den svartvita apparaten för att avnjuta ännu ett avsnitt tecknad stenåldersfantasi från Amerika.
Rolig läsning för barn anno 1969, men nu har tiden sprungit ifrån de gamla serietidningarna.
I flera veckor gick Flintas signaturmelodi på repeat inne i skallen medan jag frenetiskt började söka efter gamla nummer av Flintatidningen. Hittade förstås inte ett enda, men en vän med gedigna kunskaper om begagnatbranschen lyckades faktiskt gräva fram två hyfsat fräscha exemplar som låg och tryckte i en kartong. Började genast läsa och insåg snabbt att historierna, sedda genom 2018 års glasögon, kändes ganska mossiga. Trots det var det ändå superkul att få återse Fred och Barney igen. Hade morsan levt, då kunde hon ha utbrustit i sitt favorituttryck: ”Det var tider det Frans-Oskar”. Vilket för övrigt är ett direkt citat från en schlager som spelades flitigt på radio 1968 när jag var tio år, hade mässlingen och låg och yrade i 40 graders feber.
Jajamänsan, det var tider det.
Tid tog det också att få reportaget om Dinostatyn på pränt; 1,5 år faktiskt. Ibland tar det väldigt lång tid innan en diffus idé omvandlas till bokstäver.