I serien "Unbelievable" skildras hur en kvinna som utsatts för våldtäkt misstros.
Serien i åtta delar börjar med att vi får följa Kaitlyn Dever i rollen som Marie Adler timmarna efter överfallet, efter att hon blivit våldtagen. Den unga kvinnan tvingas berätta om sitt trauma återupprepade gånger då det i detalj ska målas upp för diverse myndighetspersoner. Om och om igen. Det är inte många minuter in jag för första gången måste vika min blick. Jag har hört er berätta om rättsväsendets tillvägagångssätt som ett andra övergrepp men när Marie får papper och penna framför sig för att sedan också skriva ner vad som hänt henne har gränsen för vad jag klarar av passerats. Jag blir illamående, klickar paus för att dricka ett glas vatten. Serien heter "Unbelievable" och det är inte lätt att titta, det ska inte vara lätt att på allvar begrunda detta pålitliga narrativ.
Det är nästan för nära på något vis. Vi vet om hur det känns att oroa oss över att inte bli trodda, att någon ska föreslå att vi kanske förtjänade det eller att vi på något vis bär ansvaret. Berättarstilen är avskalad, lågmäld och detaljrik. Bilden som presenteras djup, mångfacetterad och trovärdig. Ingen exploatering, inga sexiga underkläder. Inget porrskadat vältrande i den skändade kvinnokroppen.
Ingenting av det som annars så ofta infinner sig i denna typ av genre utan här en studie i vad som sker när ingen hör våra berättelser, när ingen tror oss. Ett porträtt av hur överlevnad ser ut. Vi navigeras genom offers olika reaktioner, med hela människans komplexa reaktionsmönster. Vi har mycket att lära oss i att det är okej att reagera olika och att känna endast så som det känns. Att berättelser kring detta lågprioriterade brott inte nödvändigtvis ser ut som vi trott inte innebär att de inte är trovärdiga eller sanna. Denna specifika berättelse är nämligen dessutom just sann, serien baserad på en verklig händelse.