Norrlandskvarnen i Kåge var Skellefteås största industri vid förra sekelskiftet.
I 1543 års jordabok saknas konstigt nog uppgifter om förekomst av kvarnar i Kåge. Naturligtvis borde det ha funnits en för byns eget behov. Först 1631 redovisades en kvarn i byn och mellan åren 1750 och 1826 fanns tre kvarnar i Kåge.
Men det var innan handlaren Erik Gustaf Mannberg dök upp. Det var en man med visioner. Mannberg föddes på Grisbacka i Umeå och var från början guldsmedsgesäll, men övergav tidigt det hantverket och blev bokhållare. Den 31 augusti 1861, 22 år gammal, lämnade han Umeå för flytt till Skellefteå.
Mannberg ville mycket med sitt liv. Han fick med åren en väldigt god ekonomisk ställning och i mitten av 1870-talet bildade han Kåge kvarnbolag. Den första kvarnen som han uppförde stod klar 1877 och invigdes med pompa och ståt.
Kvarnen placerades vid den så kallade nedre forsen, strax nedanför dåvarande bron över Kågeälven på en plats i närheten av där Gjutmek numera finns. Men en natt strax efter midsommar 1884 vaknade byborna i Kåge av ropet: "Kvarna brinn!". Elden började i en överhettning i ett par kvarnstenar under natten. Den spred sig explosionsartat och kvarnen var snart övertänd och släckningsmanskapet var chanslösa.
Men Mannberg, som bosatt sig på Holmforsgården i Kåge med sin fru Carolina, gav inte upp. Istället uppfördes ett jättebygge i tegel i fyra våningar (!). Det påbörjades kort efter branden och stod klar inom två år.
Kvarnen var utrustad med sju eller åtta stenar och 14 valsar. I kvarnen fanns ett uppfordringsverk och en remtransmission som gick igenom hela kvarnen, som från början var vattendriven. Senare tillkom en ångmaskin, som sen ersattes med en kolgasmotor, där antracit användes som bränsle. En motor som importerades från England. Vid kvarnen fanns även stora magasin och nio stora silos som rymde cirka 5 000 tunnor spannmål.
Mannberg var en väldigt skicklig affärsman och kvarnen gick utmärkt under hans ledning. Spannmål köptes in från Ryssland, Tyskland men även från Svarta havet och lossades i Kåge hamn. Under de sista decennierna av 1800-talet var kvarnen den största norr om Stockholm.
Vid kvarnen jobbade oftast en arbetsstyrka på 20–25 man och malningen pågick under dygnets alla timmar. Arbetsdagarna var ofta tolv timmar, detta utan något längre matuppehåll för kvarnarbetarna.
Norrlandskvarnen låg nära älven i centrala Kåge.
Vardera vakten utgjordes av fem man, en smörjare, två påslagare, en mjölnare och en mjölpackare. Lönen var bra för att vara på den tiden. Två kronor om dagen på vintern och 2,50 kronor på sommaren. När det behövdes så jobbades det också på söndagar. Då var lönen den dubbla.
Kvarnen var känd för sin kvalitet då produkterna var av högsta klass, och särskilt var det rågmjölet fick ett allmänt erkännande. Företaget belönades med flera medaljer – bland annat silvermedaljer vid industriutställningar i Luleå 1894 och i Sundsvall 1882.
Så här såg etiketterna ut på Norrlandskvarnen.
Namnet AB Norrlandskvarnen fick den vid ombildning till aktiebolag år 1900. Detta år räknades kvarnen som Skellefteortens största industri och hade en omsättning på 1 300 000 kronor. I dagens värde 1,1 miljard kronor jämfört med löneindex för en manlig industriarbetare.
Men detta fick inte Mannberg själv vara med om. Han avled 1889 vid en ålder av 50 år – men driften fortsatte ändå efter hans död. Detta under ledning av kvarnens bokhållare Hugo Nilsson – som inte bara tog över kvarnen utan även gifte sig med Mannbergs fru och flyttade in i Holmforsgården. Men Nilsson var inte rätt man på rätt plats. Rörelsen gick tillbaka och kvarnen kunde heller inte ta upp konkurrensen med Saltsjökvarn i Stockholm. Och Nilsson ersattes av en tidigare chef på Norrlandskvarnen, Axel Rignell.
Redan under Mannbergs tid hade kvarnar från södra delarna av Sverige skapat en tuff konkurrenssituation, och när sedan Signar Bergmark blev disponent över kvarnen så fick denne kämpa med att hålla igång driften – särskilt i början av första världskriget.
Jättekvarnen i Kåge blev inte långvarig. Handlaren Karl Bergmark från Drängsmark köpte kvarnen 1916. Det var ett rent spekulationsköp. Året efter, 1917, revs kvarnen och sedan såldes teglet från byggnaden över hela landet. Enligt uppgift ska Bergmark ha tjänat bra med pengar i den affären.
Hur gick det då för övriga i historien? Jo, Mannbergs änka Carolina blev änka för andra gången 1923. Hennes nye make Hugo Nilsson fick ett slaganfall när han var ute med sin häst och låg död i risslan när hästen kom hem till gården på kvällen.
Carolina Sofia, som hette Fogelström som flicka, kom från Stockholm. Hon hade fått utbildning i sång och musik och uppträdde ofta med solosång på soaréer i kyrkan. Hon älskade naturen och vandrade omkring i skogen och lugna stilla sommarkvällar kunde man höra hennes vackra sång ända fram på småtimmarna.
Erik Gustaf Mannberg och frun Carolina.
Faktum är att fru Mannberg var en väldigt populär person i Kåge – till skillnad från hennes förste make Erik Gustaf. Detta då han bråkade med de lokala bönderna om vattenrätterna till kvarnen. Han var även en sträng hushållare och arbetarna i kvarnen tyckte att han var väldigt besvärlig att ha att göra med. Mannberg beskrevs också som tystlåten och stel.
Fru Mannberg var den raka motsatsen. Hon var fint bildad och enligt historierna en utomordentlig sällskapsmänniska. Hon var väldigt enkel i sitt sätt och hjärtlig mot alla. Hon kunde dessutom umgås med personer med både låg och hög status utan att förlora något av sin värdighet. Kågeborna satte också stort värde på henne. Hon var "storspelt", sade de om henne och böjde sig helt naturligt för hennes auktoritet.
Hon avled den 7 mars 1926 i Luleå hemma hos sin äldste son Gustaf Adolf, som var major vid Norrbottens regemente, och hon överlevde tre av sina och Erik Gustafs sju barn. Ingen av Gertrud, Arvid och Hjalmar fick uppleva sin 30-årsdag. De övriga tre barnen fick också intressanta liv. Karl Edvard blev bankrevisor och bosatte sig i huvudstaden, Oscar Wilhelm blev köpman och Erik Wollrath emigrerade och blev major i USA:s armé. Han bosatte sig på Filipinerna där han också gifte sig.
Här vilar Erik Gustaf, Carolina, tre av deras barn samt Hugo Nilsson.
Erik Gustaf Mannberg och Carolina är begravda på Landskyrkans kyrkogård. Där ligger också barnen Gertrud, Arvid och Hjalmar.
Hugo Nilsson, mannen som tog över fru, kvarn och hus, delar också samma grav. Carolina begravde därmed båda sina makar tillsammans.