Hade det inte varit för coronaviruset skulle Lena-Pia Bernhardsson ha stĂ„tt pĂ„ scenen och spelat Ă€ktenskapsmĂ€klerskan Yente i Stockholms Stadsteaters uppsĂ€ttning av âSpelman pĂ„ taketâ just nu. I stĂ€llet hĂ„ller hon sig hemma. Som 70-plussare rĂ€knas hon som riskgrupp, vilket hon tar pĂ„ allvar.
ââ Jag gĂ„r till affĂ€ren och handlar mat. Ibland trĂ€ffar jag min kompis som bor hĂ€r i omrĂ„det. Mycket mer Ă€n sĂ„ blir det inte. Jag Ă€r ocksĂ„ ganska introvert, vilket gör det lite svĂ„rare att hĂ„lla kontakten, sĂ€ger hon.
Mycket jobb
Att hon Ă€r pensionĂ€r sedan tio Ă„r tillbaka har inte inneburit att hon har slutat jobba. TvĂ€rtom. Sedan 15 Ă„r tillbaka ser Lena-Pia Stadsteatern som sin hemmascen. Under de Ă„ren har hon spelat klassikern âMedeaâ, Carin Mannheimers succĂ©pjĂ€s âSista dansenâ, de musikspĂ€ckade âParaplyerna i Cherbourgâ och âBilly Elliotâ och mycket mer.
Vi slÄr oss ner vid nÄgra bÀnkar i omrÄdet. Lena-Pia har redan förvarnat om att hon har svÄrt att prata om sig sjÀlv. Orsaken tror hon delvis kommer frÄn barndomen och uppvÀxten med morförÀldrarna i smÄlÀndska Hok. DÀr lÀrde hon sig att man inte ska förhÀva sig.
ââJag har det i mig, att âinte ska vĂ€l jagâ. Det Ă€r irriterande, sĂ€ger hon och pĂ„pekar att om det hade varit möjligt att Ă€ndra nĂ„got i livet hade det varit just det.
ââOm jag hade varit mer utĂ„triktad och bejakat kĂ€ndisskapet mer hade jag kanske fĂ„tt fler och större roller.
à andra sidan Àr det ingen jÀttesorg, förklarar hon. Livet har varit gott och hon har fÄtt jobba mycket.
GĂ„ in i rollen
Under sina snart 60 Ă„r som skĂ„despelare har Lena-Pia provat pĂ„ det mesta â drama, fars, komedi och musikteater. Mer Ă€n 70 pjĂ€ser har det blivit och lika mĂ„nga filmer och tv-produktioner. Vid 45 peakade karriĂ€ren, annars en svĂ„r Ă„lder för mĂ„nga kvinnliga skĂ„despelare. De flesta rollerna Ă€r antingen för unga eller gamla, sĂ€llan för dem mittemellan. Men det har det inte blivit sĂ„ mĂ„nga huvudroller. Ă andra sidan har hon ofta spelat karaktĂ€rer som haft stor betydelse. Om inte annat har hon sett till att de har blivit viktiga.
ââ Det finns alltid nĂ„got att ta tag i. Det avgörande Ă€r att ge rollen liv och blod.
Hur gör du för fylla en karaktÀr med liv? Studerar du andra mÀnniskor?
ââ Det gör jag nog, men mest tar jag inifrĂ„n. Sedan fĂ„r man anvĂ€nda sig av rösten och kroppen. Och vara helt nĂ€rvarande.
Ville pÄverka
Som barn var Lena-Pia blyg och tystlÄten. Samtidigt fanns en stark lÀngtan efter att spela teater. Efter realen sökte hon in till Skara skolscen som dÄ var en alldeles nystartad. NÄgra Är senare, 1968, kom hon in pÄ Teaterhögskolan i Stockholm.
Förutom lusten för skÄdespeleri har en grundlÀggande drivkraft varit att försöka pÄverka samhÀllet och göra vÀrlden lite bÀttre.
ââHela 70-talet var fint för oss pĂ„ teatern. Man ingick i ett samhĂ€llssammanhang och kĂ€nde sig delaktig och betydelsefull. Det var viktigt att berĂ€tta och vi trodde att vi kunde pĂ„verka. Det var i alla fall kĂ€nslan.
I dag ser det annorlunda ut. Teatern Àr fortfarande angelÀgen, tycker Lena-Pia, men dess position har förskjutits och kÀnslan av delaktighet Àr inte lika stark.
Majorskan
Hennes breda genombrott kom 1977 med filmen âElvis, Elvisâ av Kay Pollack dĂ€r hon spelade mamman. TvĂ„ Ă„r senare gjorde hon hĂ€xan Mara i julkalendern âTrolltiderâ â en karaktĂ€r som dĂ„ orsakade stor debatt bland tittarna â eller tittarnas förĂ€ldrar som ansĂ„g att hon var alldeles för gapig och elak.
ââ Det var inget som jag brydde mig om. Men visst, Mara var ju jobbig. I dag hade man nog pratat om henne som en person med en diagnos. Hon var vĂ€ldigt rolig att göra. Alla fyra julkalendrar som jag har gjort har varit vĂ€ldigt roliga. DĂ„ fick man ju vara barn pĂ„ nytt.
Mycket tv och film blev det ett tag, men det Ă€r Ă€ndĂ„ pĂ„ teatern, i mötet med andra aktörer och med publiken, hon har kĂ€nt sig mest hemma. Bland de egna höjdpunkterna i karriĂ€ren nĂ€mner hon Majorskan i âGösta Berlings sagaâ, Madam Flod i âHemsöbornaâ och rollen som transperson i pjĂ€sen âĂ ngrarnaâ.
ââ Men jag Ă€r förvĂ„nad över att jag aldrig fĂ„tt spela NorĂ©n, hans tidigare pjĂ€ser. Det Ă€r sĂ„ jag har betraktat mig sjĂ€lv, som en skĂ„despelare som passar bĂ€st i de tyngre rollerna. Jag Ă€r ocksĂ„ förvĂ„nad över att jag varit med i sĂ„ mĂ„nga musikaler. Samtidigt Ă€r jag jĂ€tteglad över det. Jag Ă€lskar ju musik.