Nu flyttar folk till Skellefteå från när och fjärran – speciellt på grund av Northvolts etablering. Men det fanns en annan tid då detta också skedde. Historien har ju en förmåga att upprepa sig.
År 1833 utnämndes Nils Nordlander till kunglig hovpredikant och året därpå, den 30 april 1834, till kyrkoherde i Skellefteå, som då var en landsförsamling. Han blev teologie doktor 1845 och prost över Västerbottens andra kontrakt. Nordlander var den drivande kraften bakom stadsbildningen och räknas därmed som stadens grundare.
När Nordlander tillträdde Skellefteå pastorat flyttade en hel del personer från främmande orter till Skellefteå.
En av dessa var Lovisa Ulrika Eleonora von Post. Hon föddes den 19 maj 1799, med flicknamnet Ridderstolpe, på Fiholms slott i Västmanland. Hon var dotter till generallöjtnanten greve Carl Ulric Ridderstolpe och hans fru, friherrinnan Margareta Falkenberg af Trystorp.
Majorskan von Post tillhörde därmed högadeln. Hon härstammade från ätterna Dohna, Sture, Fleetwood och Reenstjerna och vid 20 års ålder gifte sig den unga fröken Ridderstolpe med majoren Carl Axel Rangel von Post. Denne var 20 år äldre än sin unga maka, som för övrigt var hans andra fru och han hade ett barn sedan tidigare, dottern Lovisa Axelina. Tillsammans fick de tre barn tillsammans och hennes make dog innan det tredje barnet var fött.
Vad som föranledde majorskan von Post att lämna släkt och hembygd och bosätta sig i Norrland är det ingen som vet. Själv gav hon aldrig något svar och närgångna personer höll hon på behörigt avstånd.
Det finns dock en tråkig historia som sägs förklara anledningen.
Historien berättar att majorskan aldrig ville gifta sig med sin major. Den unga kvinnan, som tvingats till denna förening av sina föräldrar som satte rang och världslig värdighet före flickans val, ingick i ett äktenskap som var en olycklig miss. Hon sägs ha varit väldigt missnöjd i sitt äktenskap och istället blev hon kär i en stilig kusk som hon rymde med. Men paret spårades upp och Lovisa, som kallades Ulla, fick förkrossad återvända tillbaka till sin make som vägrade ta emot henne. Hans aristokratiska stolthet förbjöd något så genant och förödmjukande. Man ordnade då med Ullas färd norrut och hon fick aldrig mer återvända till sin hembygd och till sina föräldrar.
Men samtidigt dog hennes make innan deras tredje barn, sonen Carl Ludvig, föddes. Så varför skulle hon då lämna sina barn och åka norrut på grund av honom?
Anledningen till hennes flytt till Skellefteå är därmed fortfarande höljd i dunkel.
Det man vet är att hon en dag anlände med skjuts till Skellefteå och målet för den långa resan var prästgården, där den vackra, spirituella damen blev mottagen av dåvarande doktor Nordlander.
Sammanträffandet sägs ha ägt rum under blandade känslor från bägge håll. Majorskan von Post, som sägs ha gjort resan under nödtvång hellre än reslust och intresse, och hos prästmannen därför att han åtagit sig att övervaka den en smula excentriska damen.
Väl i Skellefteå umgicks hon med den tidens ståndspersoner där hovpredikanten Nordlanders hus var det förnämsta. När hon besökte postmästare Anders Gustaf Höijer, kom den barske postmästaren själv och lyfte ner henne ur schäsen. Allmogen höll henne i vördnad och av sina underlydande var hon mycket respekterad.
Med åren, då sjöfarten blivit mera livlig i trakten, slog hon sig ned i Ursviken, där hon öppnade speditions- och kommissionskontor. Genom sin uppfostran ägde hon goda språkkunskaper i utländska språk och kunde hantera även utländska sjöfarande.
I Ursviken byggde hon en fastighet och en bagarstuga och började en skeppshandel. Det kallades för majorsbostället vid kvarnarna. Hon hade en stor organisationsförmåga och kunde styra och ställa med folk. Hon lät bygga en brobänk nere vid stranden och ett magasin för upplagring och mottagande av varor och där gick hon själv och räknade och prickade av notor och kollin. Där avslutade hon frakter på varor, tjära och strömming, som skeppades ut från Ursviken. Hennes högra hand var en annan Lovisa, rodderskan Lovisa Olsson från Clemensnäs, som kallades älvdrottningen. Hon ombesörjde åt fru von Post inkasseringen i staden av frakter och fullgjorde detta redigt och ordentligt, fast hon inte kunde skriva eller läsa.
Ångfartygen tillhandahöll hon med ved. Av bönderna köpte hon veden, som lastades på pråmar, vilka sedan stakades utefter stranden från Kågnäsudden ända till Ursviken.
Majorskan utvidgade sin rörelse och öppnade ett värdshus för det myckna sjöfolk som tidvis uppehöll sig i hamnen. Vid denna tid kunde mellan 30 och 50 fartyg och skutor samtidigt ligga inne i fjärden och sjöfolket ville naturligtvis ha lite omväxling, när de gick i hamn. Fru von Post anordnade också dans. Där var alkohol ett givet inslag och många av tillställningarna urartade och både svärd och skjutvapen användes för att skingra de inblandade.
Den starka, driftiga och energiska kvinnan tjänade stora summor på sitt företagande. Men lika lätt som pengarna intjänades, lika lätt rullade de tyvärr sin väg. Allteftersom hon åldrades blev hennes ekonomiska ställning alltmera prekär och till sist hade hon ingen annan utväg än att sälja alltsammans till en firma, Hall & Jacobsson.
Hon valde då att bosätta sig hos Moses Stenberg – hennes dräng sedan många år. Men denne var svårt märkt av reumatism och hon fick sköta om honom och historien säger att Stenberg mest satt framför eldstaden och fru von Post satt och masserade hans värkande fötter.
Fru von Post hade svårt att finna sig i sin nya ställning. Hon ville framförallt reda sig själv. Hon började baka och servera kaffe och anordnade danstillställningar för stadens notabiliteter. Fru von Post, som nu blivit en liten tjock, rar och fryntlig gumma, knogade och bakade och sålde bröd och pysslade om sin Stenberg – men hon blev inte rik på detta.
Men fru von Post fick chansen till ett drägligare liv. Från ingenstans dök hennes styvdotter Lovisa Axelina, som var gift med den rike brukspatronen Zethelius och bosatt i Skåne, upp. Hon hade kommit för att be modern följa sig och bosätta sig hos henne för återstående dagar. Men det ville inte modern. Böner, föreställningar och enträgna övertalningar hade ingen verkan. Hon ville dö häruppe där hon verkat under så många år, lärt känna och hålla av befolkningen och där hon trots allt kanske haft sina lyckligaste dagar.
Istället valde hon att ta över Stenbergs jordbruk i Degerbyn – trots att denne inte trodde att en kvinna skulle lyckas med detta. Den forna aristokratiska damen blev nu en äkta bondemadam. Med fast vilja gick hon till verket, orädd för vilken syssla som helst. Och trots att det var knapert så lyckades hon att skaffa både en dräng och en piga och fortsatte med sitt brödbak som inbringade en viss inkomst.
Majorskan ska ha varit godhjärtad, givmild och en mycket präktig människa. En av hennes mest framträdande egenskaper var hjälpsamhet mot de fattiga, vilka hon alltid stod redo och villig att räcka en hjälpande hand. En gång i veckan hade hon för vana att skicka en stor bulle till de omkringboende grannarna som hade det väldigt jobbigt ekonomiskt. Kom man på besök hos henne bjöd hon på mat och kaffe och när den besökande gick därifrån så fick denne i regel med sig ett större eller mindre knyte, innehållande något matnyttigt gott från fru Von Post.
I Degerbyn fick hon för andra gången besök av sina barn, denna gång av sitt rätta barn – sonen. Denne var då gift och officer i armén. Men när någon frågade vem gästen var så sa hon att det var "en släkting på håll".
Majorskan avled 1876, 77 år gammal. Hon insjuknade i lunginflammation och inom tre dygn var den gamla damens livstråd avklippt. Sonen underrättades, men han hann inte fram, medan modern levde.
Och så var denna starka kvinnas levnadssaga — märkligare än de flestas – slut. Men med saknad, vördnad och tacksamhet pratade folket ofta, och i många år, om den blida, godhjärtade och fint bildade kvinnan, som kom från söderns land, förd av ödet upp till höga norden där hon fick föra en ojämn, stundom hård kamp för tillvaron. Och unga som gamla hade endast glada och angenäma minnen att berätta när man talade om henne och hennes majorsboställe vid kvarnarna.
Hon efterlämnade tre barn, Ulrica Gustava Vilhelmina, Hedvig Charlotta och Carl Ludvig von Post.
Om anledningen till att hon hamnade i Skellefteå är ett mysterium så är hennes begravning ett minst lika stort. För här går uppgifterna isär.
Den ena historien säger att hennes sista tjänarinna hette Karin och denne hade ett barn som dog samtidigt som majorskan, och deras stoft fördes samtidigt till graven. Texten lyder: "Efter majorskans svarta enkla kista följde den lillas vita, ledsagad av ett lika enkelt begravningsfölje ut till den fridfulla kyrkogården vid landsförsamlingens vackra kyrka där deras kvarlevor sida vid sida vigdes till den sista vilan i griftens sköte".
Men en annan historia säger att kvinnorna i postmästare Höijers släkt svepte in henne och att hon begravdes i den Höijerska familjegraven. Men det finns ingen anteckning om att hon ska ligga där.
Faktum är att det inte finns någon anteckning om hennes grav överhuvudtaget.