Vid en pressträff i Skellefteå, arrangerad av Svenskt Näringsliv, diskuterade representanter från arbetsgivarorganisationerna och några företagare kring vad avtalsrörelsen betyder för jobben i Skellefteå och i Västerbotten. Alla var eniga om att företagen i större utsträckning borde få bestämma löneökningen utifrån bärkraften i företaget.
– Sifferlösa avtal vore en dröm, säger Jan-Eric Sandberg, chef Region Norr, Teknikföretagen.
Avtalsrörelsen är i full gång. Fack och arbetsgivarorganisationer ska under de närmaste månaderna enas om löner och andra anställningsvillkor för stora delar av arbetsmarknaden. Sverige har 110 avtalsparter, 50 arbetsgivarorganisationer och 60 fackliga organisationer som ingår cirka 650 kollektivavtal.
– Inom Svenskt Näringsliv har vi 300 avtal som berör 1,6 miljoner arbetstagare och som ska vara klara till 31 mars, berättar Karina Folkesson, regionchef för Svenskt Näringsliv.
För Svenskt Näringsliv är det övergripande målet att få till avtal som "bidrar till en förstärkt internationell konkurrenskraft för svenskt näringsliv och hög sysselsättning i Sverige".
Industriavtalet, som slöts mellan facken och arbetsgivarna 1997, har fått stor betydelse för avtalsrörelserna. En viktig del i detta är att förhandlingarna om nya kollektivavtal har blivit mer reglerade än tidigare.
Vid pressträffen lyfter Karina Folkesson fram exemplet Viacon i Lycksele som flyttade produktionen till Östeuropa vilket ledde till att tolv jobb försvann. Viacons chef Anders Sandberg motiverade flytten med att de inte kan konkurrera med priserna i Östeuropa.
– Han konstaterar att fyra anställda i Östeuropa kostar lika mycket som en i Lycksele, säger Karina.
– Nedläggningen av Element Six i Robertsfors bygger på samma scenario, inflikar Jan-Eric Sandberg.
Nyckelfrågorna inom avtalsrörelsen är avtalsperiodens längd, nivån på kostnadsökningar, krav på extrasatsningar på vissa grupper, villkorsfrågor som bemanning, visstid, rätt till heltid och flexpension.
I oktober stod det klart att det inte blir någon samordning inom LO i avtalsrörelsen utan att var och en ska sköta sin egen förhandling.
– Det här kan leda till en katastrof, säger Jan-Eric Sandberg och får medhåll av Peder Johansson, vice VD, E/S Installation. Facken inom industrin kräver 2,8 procent i löneökning i den kommande avtalsrörelsen. De menar att det är ett krav som är anpassat till de ekonomiska förutsättningarna och en nivå som inte äventyrar konkurrenskraften och som är förenlig med Riksbankens inflationsmål.
Här ligger de långt ifrån inställningen från industrins företrädare som vill få ner siffran till under 1 procent.
Tommy Lundström, vd vid Autotech Teknikinformation, konstaterar att i hans företag utgör personalkostnaden 77 procent av deras totala kostnader.
– Därför gäller det för oss att rationalisera så mycket som möjligt. Täckning för löneökningar måste vi få ut av våra kunder och nu är det snarare så att industrin pressar priserna. Vi arbetar bland annat med animerad film och har hård konkurrens från Polen där de tar ut cirka 200 kronor i timlön vilket är en fjärdedel av vad vi måste debitera
– Överlag krävs det mer flexibilitet där det finns större möjligheter till lokal anpassning. De flesta anställda vill också kunna påverka sin lön. Vi står nu inför ett vägskäl där det är dags att förnya hela systemet med avtalsrörelsen, säger Jenny Moberg, chef för Almega Norr.
– Jag satsar på att ständigt informera de anställda om hur företaget går. Om det går bra för oss kan de höja sina krav och går det sämre kan de hålla inne med sina krav, berättar Tommy Lundström.
– Det bästa är om man tillsammans med den lokala fackklubben tar fram ett system kring hur lönespridningen ska hanteras. Det ska synas i börsen om man presterar bra, annars finns risk att de som presterar bäst lämnar företaget, säger Staffan Larsson, platschef vid Brokk.
Karina Folkesson lyfter också upp den mycket speciella situationen i Sverige där Sverige hade 160 000 asylsökande under 2015.
– Det här innebär stora utmaningar men också stora möjligheter. Ett lärlingssystem där arbetsgivaren betalar 75 procent av lönen kan vara en väg att få in dem i arbetslivet, menar hon.
– De flyktingar som lyckats ta sig hit är nog de som har mest drivkraft så jag undrar om det kanske finns en rädsla från svenskar att de ska för stor plats, säger Tommy Lundström.