Vi har alla hört talats om ordet byråkrati, som i nedsättande sammanhang brukar användas för ämbetsmannavälde. Det vill säga att beslutsprocesser hamnar i myndighetskvarnar som bara mal och mal och mal …
Vi har alla hört talas om dem i olika former. Hanteringen av Northvolt är motsatsen. Det kan bero på flera saker.
Ett är att myndigheterna på de platserna Northvolt vill etablera sig på – Västerås, Västmanland, och Skellefteå, Västerbotten – ser möjligheter med etableringen och tjänstemännen drivs framåt med en hög ambitionsnivå hos myndighetsledningarna.
En annan kan vara att kunskapsnivån hos Northvolt är extremt hög. Det vill säga att då Northvolt lämnar in sina ansökningar så har de gjort förarbetet så väl att de ser till att ha försökt att svara på de frågor som man kan vänta kommer upp.
En tredje är att platserna där Northvolt vill lägga utvecklingen av respektive fabrik är osedvanligt bra lämpade.
Dessutom markerar Northvolt att ingen tid får gå till spillo, som då domen i mark- och miljöförhandlingen i Skellefteå i veckan till slut tidigarelades till slutet av maj istället för till midsommar.
En av de vanligaste frågorna jag får av personer som vet vad jag jobbar med är om Northvolt kommer att kunna finansiera fabriken i Skellefteå.
Jag vet inte, svarar jag alltid. Men samtidigt vet jag, lite skämtsamt, att konjunkturfrågan upphör att existera en tid i Skellefteå om det första spadtaget tas under vintern 2018/2019, eller vårvintern 2019.
Då man träffar Northvoltgänget så finns det aldrig ett uns av tveksamhet. Pengarna kommer att finnas där, bara man får hålla uppe tempot så att tidsplanen hålls – och då kommer man på banan som en av de första och största litiumjonfabrikerna i Europa.
På så sätt känns det också helt logiskt att etableringen kom att ske i Skellefteå.
Känns talesättet ”Här tvivlar ingen” igen?