Britt-Marie Bergh väver en trasmatta. En mattklassiker som kan varieras i det oändliga.
De skulle ta emot dig med vidöppna armar, hela gänget i Byske Vävstugeförening. Sedan de proppat dig full med hembakt hälsolimpa och banankaka så skulle de lära dig allt de kan om varpning och solvning och att knyta fram också.
- Vi börjar vara rätt gamla nu allihop, suckar en av damerna som inte kan önska sig något roligare än att få lära upp någon som inte vet hur man bär sig åt med en vävbom.
Så var är alla hantverkshungriga ungdomar någonstans? Vad gör alla aktiva trettiplussare nuförtiden?
- De har för mycket att göra. De ska jobba och de ska skjutsa barnen och de ska gå på gym.
Gå på gym! Nä, ta och väv en trasmatta istället, det blir det biceps av vad det lider.
"Vill ni se hur det ser ut i vårt förråd?"
Föreningen håller till i en källarlokal och den är inte bara för liten (alla vävstugor är alldeles för små, återkommer till det senare) den har ett gulligt litet kök också. Att brygga kaffe och diska muggar i. Men det är inte ett ställe där man förvarar vetemjöl och socker. Glöm specerierna, för vad är det som trängs på hyllorna i kökskåpet ovanför diskbänken?
En massa cottolingarn i olika färger och ingenting annat.
Och skafferiet är fullproppat med garn och mattrasor. Det finns inte en ledig yta någonstans i detta vävkök. Och det är minsann inte allt.
- Vill ni se hur det ser ut i vårt förråd? undrar Britt-Marie Bergh, föreningens ordförande och en av de tre som varit med allra längst, ända från starten 1976.
Självklart. Vi vill se precis allting.
I förrådet står kartongerna staplade på varandra, det är vävutrustning och vävmaterial en masse och alltihop är skänkta grejer.
Som utomstående kan man undra var allting kommer ifrån.
Nu är det ju så här med föreningar som hunnit bli 42 år att de första medlemmarna börjar vara ganska gamla, såvida de inte har fallit ifrån.
Marianne Holmlunds matta är läcker som en karamell.
Det som står i förrådet kommer från ett antal dödsbon.
- Änkemän och släktingar kommer hit med en massa grejer. Vi skulle kunna hålla på i 40 år till, försäkrar Britt-Marie och låser förrådsdörren.
Nej, det är inte klippta mattrasor det är brist på. Det är brist på vetgiriga yngre personer. Och på utrymme, för det är rätt trångt mellan de sex vävstolarna och snart ska det komma en sjunde; en riktigt bred en, från Furuögrund.
"Man skulle egentligen sluta, men man kan inte släppa det."
- I den kan vi väva 150 centimeter breda mattor.
När den extrabreda vävstolen väl är på plats, då kommer det inte att finnas många lediga kvadratcentimetrar kvar. Vilket är synd, för om det är något som förenar landets samtliga vävstugeföreningar (de aktiva, inte de som lagts ner på grund av medlemsbrist) så är det just detta; det vore alltid bra att ha en vävstol till. En som är lite annorlunda. Som är lite bredare eller lite smalare eller speciell på något annat vävtekniskt sätt.
Inget går upp mot samarbete i en vävstuga. När alla hjälper alla, då blir det matta av.
Självklart ska det vara fikapaus också, hembakt är aldrig fel.
Karin Lundholm satsar på dubbelvävd, stoppad sits för utomhusbruk.
Välkommen in i vävköket. Här är det fullproppat i alla skåp.
Det ska bli en pläd, men först måste Gerd Nordberg nysta garnet.
Det är därför det är så trångt jämt, för man kan aldrig få för många vävstolar. Och det hjälper inte ett dugg att somliga har egna vävstolar därhemma också. Och att det egna linneskåpet inte innehåller någonting annat än dukrullar ända från mammas tid.
Eller, som Britt-Marie uttrycker saken:
- Man skulle egentligen sluta, men man kan inte släppa det.
Sedan visar hon hur ett modernt avslut på en trasmatta helst bör se ut: En vävd kant som vikts dubbel och fållats. Sluta trassla med fransar, de slits bara ut i tvätten. Väv en stadig kant istället. Och vill man absolut ha fransar i alla fall, då är det bäst att fläta dem. Bättre hållbarhet utlovas.
Färgerna glöder på plädar och dukar, det är rips och det är dräll och det är rosengång och på en pall sitter Karin Lundholm och väver det som ska bli en en meter lång, stoppad dyna. ”Teknik dubbelväv” står det på en lapp som sitter uppsatt på vävstolen.
- Åtta trampor och åtta skaft, säger Karin, vilket låter kryptiskt om man inte är insatt i jargongen.
Det här med att väva dynor är nytt, alla vill göra sin egen version och Karin vet precis var någonstans hennes ska ligga.
- Den ska ligga på en träbänk som är tillverkad ute i skogen.
I andanom ser intervjuaren hur Karins bänk för utomhusbruk ser ut; en riktigt kraftig planka, kanske en halv stock till och med, med ben på, och ovanpå en rutmönstrad dyna i cerise och vinrött. Färger man blir glad av.
En trasmatta, vars ursprung oftast är gamla kläder och lakan, bär på så många historier. Som mattan som har mörkblått ute i kanterna. När de mörkblå trasorna tog slut kilade väverskan över till grannen och knackade på och frågade om hon hade något mörkblått att avvara sådär i en hast.
Det hade hon, två blå scout-scarfar som räckte till precis.