Förbrukade sängramar utanför en av sovsalarna.
Vägen ut till den gamla kollogården i Burvik kringlar sig genom Bureås täta skogar. Väl framme står den halvt rivna gården vid stranden i förfall. Skogsfåglarnas kvitter försvinner i ljudet av en grävmaskin i arbete med att skyffla plankor i en container. De gamla husen står exponerade mot vinden och regnet som slår mot de fasader som ännu står kvar.
Norran har tidigare rapporterat om turerna kring den övergivna kollogården i Burvik. Efter att den lades ner har den stått öde och tagits åter av naturen. Nu går rivningsmaskineriet loss på den gamla gården, som använts under somrarna sedan 30-talet fram till nedläggningen år 2009.
Sista dagarna för kollogården.
Resterna av matsalen.
Carina Lindmark Jonsson, 61, var föreståndare på kollot en period under 90-talet.
– Det var mycket lek, även för oss ledare. Personalen klädde ut sig och blev poliser eller vad som helst, alla gick all-in, minns hon.
Arbetet som kolloledare var varierat. Det kunde vara dagar med lek och annat roligt, medan andra dagar ägnades åt att ta hand om barn med hemlängtan och lösa konflikter som uppstod.
– Det var ett stort ansvar man hade. Vi var ju ansvariga för barnen dygnet runt.
Många minnen kommer tillbaka. Ett minne som etsat sig fast är när gården hyrde in två grisar och fick som uppgift att göda upp dem.
– Tora och Raffe, hette de. När vi stängde ner röstade vi om ifall vi skulle grilla grisarna eller inte. Det var väldigt jämt, men det slutade lyckligtvis med att vi inte gjorde det.
Carina Lindmark Jonsson var föreståndare i början av 90-talet.
Grisarna som lyckligtvis överlevde sommaren.
Husen har tömts på möbler.
Gården har stått öde i flera år.
Hur tänker du tillbaka på den tiden?
– Bara roligt. Det är en tid som man kommer att komma ihåg resten av sitt liv. Jag blir avundsjuk på de barnen jag har i skolan där jag jobbar som ska åka på kollo.
Planerna för vad som ska hända med området är ännu inte satta i sten, berättar Sven-Axel Holm, ordförande i Burviks samfällighetsförening som nu äger tomten tillsammans med kommunen. Några av de mindre husen kommer att lämnas kvar. Vad kommunen ska göra med sin del av marken är inte heller klart.
Om det kan bli en ny kollogård på platsen, med nya minnen, återstår att se.
Där det tidigare fanns hus finns nu containrar och högar av skrot.
Återstoden av matsalen.
Ödet som väntar alla toaletter.
Grävmaskin i arbete med att demolera en sovsal.
Har du några minnen från kollogården? Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan.