Hasse Karlsson visar det gamla salteriet i Burvik.
Vi börjar vid Hermanssons bageri där vi stämt träff med vår guide: Hasse Karlsson. Han har ett finger med i det mesta i Burvik, en växande by:
– Jo, jag kollade lite siffror. 2013 var vi 84 invånare och nu är vi 101, säger han.
Sommartid är det mellan 600 och 700 personer. Bygden kryllar nämligen av sommarstugor.
Ulla Katarina Hermansson i bageriet.
Inga-Britt Lornell är en av volontärerna som hjälper till i bageriet.
Bernt Pettersson och Olov Albertsson ska sjösätta en båt den här dagen: ”Jag har med mig Ullas bullar så vi kommer att klara oss bra”, säger Olov Albertsson.
I salteriet finns både nät och burkar kvar.
Olov Albertsson skrattar gott. Och stämningen är på topp hela tiden under vårt besök.
Felix Nyman har ferietjänst hos Hermanssons bageri. Han trivs utmärkt.
Även Lina Bergstedt har ferietjänst i bageriet: ”Det är roligast att baka småkakor”, säger hon.
Rut Forslund Lundmark och Börje Lundmark hälsade på farmor och farfar i sommarstugan. De passade på att besöka Burvikshällorna.
Ulla Katarina Hermansson är även duktig musiker. Bilden, som föreställer henne, hänger i Burviks bönhus.
Hasse Karlsson pekar på väggen i salteriet, där namn och telefonnumren på damerna skrevs upp.
Burvik är det fjärde besöket i Norrans serie Sommaren i byn. En vidsträckt by vid havet, 3 mil sydost om Skellefteå med många småvägar, gott om eldsjälar och stor framtidstro. I området finns ett 500 år gammalt fiskeläge med sju bevarade båtplatser. Det blir vårt första stopp. Vi kliver över stora stenblock i långa rader vid båtlänningarna på Skallön.
– Det var mellan stenkarmarna de drog upp sina båtar och som de byggde enkla tak över, säger Hasse och visar informationsskylten på platsen.
Nästa stopp är Sandvikens salteri, byggt 1935 av fiskare i Burviksområdet. Strömmingen kom från flera fiskelag och rensades och saltades in. Salteriet drevs till 1970-talet och fastigheten ägs av en ekonomisk förening.
– Man kunde få upp till 1 500 kilo strömming på en dag, säger Hasse och pekar på en vägg i salteriet.
Två affärer och bageri
Där står namn och telefonnummer till damer som kunde ringas in för att jobba med fisken.
Burvik hade tidigare två affärer och bageri i drift samtidigt och 1969 bildades en tennis- och bordtennisklubb. Högkvarter var byns gamla skola, men när den revs stod byborna utan lokal.
– Vi fick veta att det fanns en kontorsbyggnad på Alimak som skulle rivas, så vi bildade en ny ideell förening, köpte och plockade ner byggnaden. Den sattes upp i byn 1995 och då hade vi i alla fall ett föreningshus som vi döpte till Spoven, berättar Hasse.
På gräsplanen utanför spelas det fotboll, samtidigt som en av de boende klipper gräset.
– Det är här det händer, säger Hasse om Spoven och berättar om hockeykvällar på storbild, canastaspelande damer, gubbdagis och att fredagar betyder myskväll med bastu.
Ulla Katarinas historia
Bönhuset används också frekvent, dels som gudstjänstlokal, dels för sommarloppis, sommarkafé, för musikevenemang och julottan drar även många besökare från grannbyarna.
Vi mellanlandar hos Ulla Katarina på bageriet. I köket är det full rulle. Det doftar ljuvligt och en strid ström av kunder kommer och går.
– Jag ärvde det här 2015 och har drivit bageriet i tre år och kafe i ett år, säger hon.
Bageriet sitter ihop med bostaden, som är hennes barndomshem. Hon berättar sin egen historia om lärlingsjobb i bageriet, som hennes föräldrar drev i 47 år och där hon själv arbetade i 17 år, sedan blev det flera år i USA innan hon flyttade tillbaka till Burvik och startade bageriverksamhet igen.
– Jag har haft en längtan att driva bageri och det är så kul att föra det här vidare. Det här är en knutpunkt och ett lyft för byn, säger Ulla Katarina och skyndar in i bageriet igen.
Volontärer och ferieungdomar
I köket är stämningen på topp. Det sprudlar av glädje och där träffar vi också ferieungdomarna Felix Nyman, Lina Bergstedt och volontärerna Inga-Britt Lornell och Susann Eriksson.
– Utan volontärerna skulle jag aldrig klara det här och vi har så fantastiskt många eldsjälar här i byn, säger Ulla Katarina, ler stort och tar ut Burvikskakan ur ugnen.
Faktum är att flera bybor turas om att hjälpa till i bageriet.
– Vi får så mycket beröm och det är därför vi trivs så bra, säger Inga-Britt Lornell glatt.
Innan vi sätter punkt vill Hasse ta med oss ut till Burvikshällorna. Ett av många ”måsten”, menar han och berättar att det kommer att bli naturreservat.
På vägen pekar han ut den gamla dansbanan och sommarkollot för barn, som numera flyttats till Munkviken. För att komma ut på hällorna går vi genom en lummig skog, passerar bryggor med båtplatser, grillplats, sittbänkar och ett utedass.
Burvikshällorna
Från hällorna syns Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Utsikten är betagande. Hasse pekar ut sin egen stuga, som ligger på en udde en bit bort. Han flyttade in i Burvik 1973 och har sedan dess hunnit skaffa både hus och stuga i byn.
Vad förde dig till byn?
– Ja, det var kärleken, säger han och skrattar.
Vad tycker du är det bästa med Burvik?
– Det är nog att alla hjälper varandra.
Historia och kuriosa