âDet Ă€r fantastiskt att fĂ„ befinna sig i den hĂ€r miljön, naturen Ă€r ju otroligt lĂ€kandeâ, sĂ€ger Christina Lindqvist om sin nya arbetsplats.
Norran har följt Christina Lindqvist sedan hon startade Facebook-uppropet âHĂ„ll kĂ€ften och lydâ, dĂ€r hon kritiserade sin dĂ„varande arbetsgivare inom SkellefteĂ„ kommun. Efter mĂ„nga vĂ€ndor med facket, utredningar, omplaceringar, anmĂ€lningar och krĂ€nkningar slutade det med att Christina blev utköpt, med betald terapi och 16 mĂ„nadslöner. Samt avstĂ€ngd pĂ„ livstid frĂ„n att arbeta inom kommunen.
Efter att Christina blev utköpt i januari i Är kom den stora kraschen. Hela vÄren har hon spenderat i samtalsterapi för att kunna bearbeta det trauma hon upplever sig ha gÄtt igenom.
â De första tvĂ„ mĂ„naderna efter utköpet var jag sĂ€ngliggande. Jag mĂ„dde otroligt dĂ„ligt, var sjuk och hade fruktansvĂ€rt ont i hela kroppen, berĂ€ttar hon.
Nu nÀr det Àntligen verkar ljusna lite igen kÀnns det lÀttare att berÀtta om hur dÄligt hon egentligen mÄdde nÀr det var som mörkast.
â Det var flera omgĂ„ngar dĂ€r jag kĂ€nde att jag helt enkelt inte ville leva lĂ€ngre. Jag sĂ„g ingen anledning. Men jag försökte hĂ„lla fast vid vissa saker â som att ta mig upp pĂ„ morgonen, Ă€ta frukost, borsta tĂ€nderna och gĂ„ en promenad. Bara fokusera pĂ„ nĂ€sta andetag, nĂ€sta steg.
Att bibehÄlla de smÄ rutinerna i vardagen blev av betydande vikt för hennes vÀlmÄende. En annan stor anledning till att hon sitter hÀr idag Àr stödet hon fÄtt frÄn nÀra och kÀra, men ocksÄ frÄn Facebookgruppen som hon startade, och som var upprinnelsen till hela historien.
â Det har betytt mycket för mig att kunna gĂ„ in dĂ€r och pĂ„minna mig om att jag inte Ă€r ensam, att det inte Ă€r mig det Ă€r fel pĂ„. Sen har den ocksĂ„ fungerat som en slags ventil, dĂ€r jag har kunnat skriva av mig och blivit trodd, sĂ€ger hon.
âJag tror pĂ„ att alla förtjĂ€nar en chans, och Christina har skött sitt jobb jĂ€ttebraâ, sĂ€ger Hans Brettschneider.
NÀr Christina vÀl orkade ta sig igenom dagarna nÄgorlunda bÀttre Àn under den första perioden, började hon i samtalsterapi. DÀr gick de till roten av traumat, och bearbetade frÄn grunden.
â Vi arbetade tillsammans för att försöka hitta det sĂ„r som gjorde mest ont och det tog en liten stund att ta sig dit. Men nĂ€r vi vĂ€l hittade det sĂ„ gick det ganska snabbt att lĂ€ka, berĂ€ttar hon.
Att söka arbeten under den gÄngna vÄren var nÄgot Christina helt enkelt inte mÀktade med. DÀremot bestÀmde hon sig för att studera en kommunikationsutbildning pÄ distans.
â Jag ville plugga eftersom det automatiskt skapar en framĂ„trörelse i vardagen. FörĂ€ndring och förnyelse kĂ€ndes nödvĂ€ndig för att kunna gĂ„ vidare. Det har hjĂ€lpt att fĂ„ lĂ€sa nya böcker, lĂ€ra mig nya saker och vidga vyerna, sĂ€ger hon.
NÀr vÄren sedan övergick i sommar och Christinas terapisessioner var avklarade, kÀnde hon sig redo för att försöka arbeta igen. Hans Brettschneider, gruppledare för Miljöpartiet och Àgare av BureÄ Camping, hörde av sig och erbjöd henne en deltid i receptionen.
â Hans har följt mig under hela resan, och vet hur dĂ„ligt jag har mĂ„tt. Vi kom överens om att jag ska jobba nĂ„gon dag i veckan och nĂ„gra timmar Ă„t gĂ„ngen. Vi för en öppen dialog hela tiden och kĂ€nner av hur det gĂ„r, vilket kĂ€nns otroligt bra, sĂ€ger Christina.
Hans Brettschneider, som stÄr bredvid henne, tillÀgger:
â Hon har ju arbetat för SkellefteĂ„ kommun i över elva Ă„r, och utan problem som jag har förstĂ„tt det. Bara för att man har en konflikt pĂ„ en arbetsplats, vilket ju Ă€r ganska vanligt förekommande, sĂ„ ska man inte behöva straffas för det livet ut.
Arbetsuppgifterna pÄ campingen bestÄr bland annat av in- och utcheckning, ta betalt i kiosken, vÀlkomna gÀster, bistÄ med turistinformation och svara i telefon. Helt lagom enligt Christina.
â Det Ă€r ocksĂ„ fantastiskt att fĂ„ befinna sig i den hĂ€r miljön, naturen Ă€r ju otroligt lĂ€kande. Jag spenderade ocksĂ„ mycket tid ute i naturen nĂ€r jag mĂ„dde som sĂ€mst, sĂ€ger hon.
Tanken Àr nu att arbeta pÄ deltid över sommaren, och sedan vÀxla upp i höst.
â Jag har just skrivit den sista tentan pĂ„ utbildningen och har som mĂ„l att komma igĂ„ng med livet igen pĂ„ heltid. DĂ„ vill jag ha ett fulltidsarbete igen, med vanligt schema. Helst som kommunikatör, sĂ€ger hon.
Efter alla turer fram till utköpet, och efter bearbetning i terapi, Ă€r Christina Lindkvist pĂ„ fötter igen. âJag ser hoppfullt pĂ„ framtidenâ, sĂ€ger hon.
SkellefteÄ Àr dock i mÄnga avseenden en liten stad, vilket ibland har pÄverkat Christinas framtidstro. Hon passerar dagligen mÀnniskor och platser hon har jobbiga minnen knutna till. Ett tag funderade hon pÄ att flytta, men sedan tÀnkte hon om.
â Jag har ju faktiskt inte gjort nĂ„got olagligt eller begĂ„tt nĂ„got brott, jag ska inte behöva fly och lĂ€mna allt jag har hĂ€r. Sedan pĂ„minde jag mig sjĂ€lv om att mĂ€nniskor snabbt glömmer, och jag hoppas att man lĂ„ter mig gĂ„ vidare nu, sĂ€ger hon.
NÄgra campinggÀster som vill spela minigolf kommer in i receptionen. Christina gÄr snabbt till kassan för att assistera.
â Ni plockar klubbor dĂ€r vid sidan, sen fĂ„r ni spela sĂ„ mĂ„nga varv ni vill, sĂ€ger hon glatt medan hon delar ut papper och penna.
Den sista tentan pÄ kommunikationsutbildningen Àr inlÀmnad, sÄ till hösten hoppas Christina kunna arbeta pÄ heltid eller frilansa som kommunikatör.
Skulle du, med facit i hand, ha dragit igĂ„ng âHĂ„ll kĂ€ften och lydâ igen?
â Nej, aldrig i livet. Absolut inte. Med allt jag vet nu sĂ„ hade jag sagt upp mig bara. Det har kostat alldeles för mycket och gett alldeles för lite, sĂ€ger hon.
Ser du nÄgot positivt som har kommit ur detta?
â För mig har det varit viktigt att kĂ€mpa, att veta att jag har gjort allt jag kan göra. Jag kan inte göra mer. En annan positiv grej Ă€r nĂ€r andra mĂ€nniskor hör av sig och berĂ€ttar att jag gjort nĂ„got viktigt för dem, det kĂ€nns bra. Men jag skulle Ă€ndĂ„ inte vilja gĂ„ igenom nĂ„got liknande igen, det har varit fruktansvĂ€rt.
Vad har du för rÄd till andra i en liknande situation?
â SĂ€g upp er, starta inte uppror. Det Ă€r absolut inte vĂ€rt det. Man Ă€r sĂ„ liten som privatperson mot etablissemanget, Ă€ven om jag inte vill att det ska vara sĂ„. Men det Ă€r ocksĂ„ helt okej att bara rĂ€dda sig sjĂ€lv.
Kan du stÀnga denna dörr nu?
â Ja, jag mĂ„ste. Man behöver ju ta ett aktivt beslut nĂ„gon gĂ„ng. Vill man fortsĂ€tta leva sĂ„ mĂ„ste man ju gĂ„ vidare. Man kan inte stanna i det för alltid, det far man bara illa av.
CampinggÀsterna kommer tillbaka igen efter en ganska snabbt avslutad minigolfrunda. Christina rekommenderar fler sevÀrdheter runt campingen och pekar mot legoutstÀllningen. Sedan gÄr hon ut och stÀller sig pÄ trappen. Solen skiner, lÀtta brisar flÀktar.
â Jag kĂ€nner mig hoppfull trots allt, sĂ€ger hon och ler.