Lilleputtlandet jubilerar med buller och bång

”Välkomna, det är ni som kommer med solen”, säger Stefan Markström till en barnfamilj som ler stort samtidigt som regnet strilar ner en kall sommardag. Här har han välkomnat barn och vuxna till sin egenbyggda värld i 40 år. 

– Jag har träffat familjer som nu är här i tredje generationen. De som var här som barn har fått både barn och barnbarn.

Det var en sen kväll 1983 som Stefan körde hemåt och vid marken som svärfar ägde tvärnitade han och steg ur bilen. Svärfar hade klagat på att det var jobbigt att slå ängen här och plötsligt fick han en snilleblixt. 

– Jag ska bygga ett Lilleputtland tänkte jag. Var det kom ifrån vet jag inte men jag får så mycket idéer.

Då jobbet som brevbärare avklarades tidigt på dagen fanns det tid att bygga och genom åren har en fantasiskapelse tagit form i skogen. En hel westernstad, enorma svampar, stugor och kojor. Stefan har haft hjälp men han har timrat trettio lador själv. Han har också spelat nästan alla roller själv i de draman som ibland uppstår i parken.

– Han rymmer, han rymmer. Har ni inte ögon i nacken va? Fånga boven!

Sheriffen får med lätthet hjälp av barnen på en vild jakt på en skäggig bov genom parken. Väl infångad åker boven i finkan med barnens hjälp. Efteråt bjuds det på godisregn som tack för assistansen med rättsskipningen. Sjuttio kilo kola går åt på en säsong.

I nostalgiladan visar Stefan upp diverse minnessaker och tidningsurklipp han samlat på sig genom åren. Det har blivit en hel del genom de fyra decennierna. Med så många minnen och berättelser skulle han kanske kunna skriva en bok?

– Inte orkar jag sitta och skriva ner min historia. Dessutom vägrar jag använda datorer.

Nu är klockan 13.30 och tåget ska gå från stationen, men vem är det som kör egentligen? Stefan så klart.

– Jag som brukar skryta om att mitt tåg är det enda som går i tid och nu blev jag försenad.

Tåget färdas snabbt fram genom alla slingriga stigar i parken och hux flux dyker det upp en clown som oförhappandes sprejar ner resenärerna med vattengevär. Alla skrattar gott förutom lilla Meja, 3 år, som tycker det hela var lite obehagligt. Efteråt lyfter clownen på peruken för att visa att han bara är en vanlig människa och Meja kan torka sina tårar.

Har barn förändrats under de senaste 40 åren?

– Nej, de har inte förändrats. De har en enorm fantasi. Däremot har de vuxna förändrats. För kunde jag få mycket hjälp av pensionärer som ville ha ett litet extrajobb. Så är det inte längre. 

Många besökare har sagt att det här stället, som kan sägas vara en mans livsverk, bara måste få leva kvar. 

Hur ser framtiden ut?

– De sista åren har jag tänkt – gud vad jag har jobbat. Men jag tänker inte på att det är jobbigt, bara roligt. Förutom på försäsongen då det är mycket att laga och fixa. Det tar tid men det är inte för att jag är gammal utan eftersom jag är mer noggrann nu, säger Stefan och ler pillemariskt. 

Även om Stefan ännu springer omkring med en ungdoms energi finns det tankar på vad som ska hända med Lilleputtlandet när han inte längre orkar. Helst skulle han vilja att kommunen tar över och driver det. Han har en liten plan men den är hemlig.

Det verkar finnas en outtömlig källa av historier om Lilleputtlandet men nu måste Stefan gå och byta om till guldgrävare.