Berno är van att leverera material efter 45 år som journalist, både lokalt och internationellt.
I Granån utanför Gumboda, mitt mellan Ånäset och Robertsfors, växte Berno Jonsson upp på 60-talet.
Som 10-åring tjänade han sina första egna pengar, då han körde traktor åt en bonde. Men trots att intresset för fordon och maskiner skulle bli livslångt valde Berno att plöja ned sin tid på en annan bana: journalistiken.
– Jag har alltid haft drivet att berätta. Journalistik är också att möta människor och få berätta deras berättelser, säger Berno Jonsson, som utbildade sig på Kaggeholms folkhögskola.
Första scoopet kom när han i tidningen Nya Norrland avslöjade kung Carl XVI Gustafs semesterparadis i Bönhamn. Kungen var inte jättepigg på att ge kommentarer till en ung skjutjärnsjournalist, men Svensk Damtidning köpte in materialet.
Efter en grundkurs i tv-journalistik i Kanada fann Berno sin rätta plattform.
– En fantastisk och entusiasmerande lärare lärde oss om hantverket och målgrupp, berättar Berno, som efter återkomsten till Sverige snabbt hamnade i hetluften.
På jakt efter bilder på den ryska landsbygden för ett reportage om regionernas roll gentemot Moskva.
Knappt hade han fått jobb på Rapport innan han blev inringd för att rapportera om Palmemordet.
Åren som följde öppnades dörr på dörr. Först som Aktuellts utrikeskorrespondent i Jerusalem 1987-88, följt av korrespondent i Moskva 1989-95.
Berlinmuren hade fallit, Gorbatjov förordade glasnost och perestrojka och alla ville få insyn i de nya stater som uppstod efter Sovjetunionens fall. Och Berno och kollegorna grävde djupt.
Som Mellanösternkorrespondenter bevakades också den rumänska revolutionen där Ceaușescu avsattes i december 1989. Här på landsbygden i det rumänska Transsylvanien.
– Till och med kolgruvorna var vi ned i, oj oj oj! Det var farliga uppdrag på de värsta ställena, minns Berno Jonsson, som reflekterar över att både Israel och Ryssland, 30-40 år senare, fortfarande är i fokus för krig och konflikt.
– Men nu är det så mycket uppgifter som florerar på alla plattformar, som måste verifieras. Nätet ger en mer ”riskabel” journalistik, nyanserar han.
Berno tillsammans med Peter Löfgren på en fiskebåt i Donaudeltat i östra Rumänien.
1995 styrdes kosan till Sverige igen och den roll som länsborna känner Berno bäst som: lokalreporter på Nordnytt och senare Västerbottensnytt.
Han har älskat att skildra människorna i Västerbotten, inte minst inlandsborna som är krassa och rakt på sak.
– Västerbotten har ett arv av ansvarskännande, att man hjälper varann. ”Opp me hennren borti byxfickern!”, utbrister Berno Jonsson.
Visartisten Cornelis Vreeswijk kämpade hela sin karriär för att bli förknippad med – och uppskattad för – något annat än sin fräcka låt ”Hönan Agda”.
En ståuppa filmas med korrespondenten Peter Löfgren under några timmars vapenvila i Beirut, Libanon.
En som vet hur det känns är Berno Jonsson. Trots alla blytunga reportage från krigshärdar, revolutioner och avgörande samhällsomvälvningar är han mest förknippad med mötet med en arg tjädertupp på en västerbottnisk inlandsväg 2011. Snacka om att göra en höna av en tjäder!
– Det går inte en dag utan att jag påminns. Det är jätteroligt och jag har inga problem med det. En krona för varje klick och jag hade varit multimiljonär, säger Berno med ett skratt om det sanslöst virala klippet som dykt upp i program världen över.
En del av Bernos nya pensionärstillvaro kommer att ha temat skog och virke.
Från och med maj är Berno pensionär, men har skaffat F-skatt. Det blir skogsbruk, köra lastbil och gärna moderera debatter. Och fortsätta berätta – i egen takt och med klassiska rättesnören.
– Journalistiken kan bli lidande för att vi ska bli mer klickvänliga. Ja, man måste anpassa sig till en annan publik, men inte så mycket att man förlorar glöd och själ, avslutar Berno Jonsson.
Berno Jonsson lär fortsätta vara i elden emellanåt, bland annat som moderator i debatter.