Array
Array Foto: Pontus Lundahl/TT

Linda Olsson: Musik att växa ifrån

Min tonårstid bestod av Kent i allmänhet och Jocke Berg i synnerhet. Från tonårsrummet hördes ångestfyllda toner varje vaken minut. Jag andades Hagnesta Hill, drömde om Isola och funderade på om de blå jeansen verkligen inte passade och varför kostymen skavde. Varje textrad analyserades, jag kunde texterna utan och innan och känslan var att de var skrivna till mig och mina tjejkompisar allena.

Vi trodde oss känna Jocke Berg genom innehållet i albumen. Vi hade framme alla skivor som troféer och ägnade ohemult många timmar åt lyssnande och diskussioner. Det analyserades och snackades om vad innehållet kunde betyda och ibland stövlade pappa in och undrade vad det var för skräp vi lyssnade på. ”Han ylar som en skamsen hund” tyckte far.

Jag hade inte lika varma känslor kvar.

Den 13 mars 2016 meddelades det genom en musikvideo att eran var över. På sociala medier strömmade meddelanden med sorg och desperation. Med handen på hjärtat, så hade jag nog inte lika varma känslor kvar för min tonårstids stora musikkärlek, men konserten skulle besökas och så blev det. Vuxna människor i flock dansade, sjöng, grät och förvandlades till pubertala småglin och det var ljuvligt. Jag tog avsked i Luleå och stannade avundsjukt hemma då maken under den avslutande turnén fick ta avsked några månader senare i Stockholm.


Jag har fortsatt att lyssna, men mitt i ett städil och utrensning av barnakläder hände något. Efter ett antal låtar så kändes det som en klåda över kroppen, jag kröp likt fågel Fenix ut ur Kentaskan och hörde min fars röst komma ur min egen mun. ”Men vad är det här för skräp, egentligen? Han ylar ju faktiskt som en skadad hund”. Musiken utbyttes, förpassades till det förgångna och ersattes med något för stunden mer passande och jag konstaterar att jag blivit äldre, saknar glöd och det rår jag inte för.


Linda Olsson

Anmäl till Mediaombudsmannen Rätta artikeln Skriv ut