För ett antal månader sedan tog jag klivet ner i ett träsk som visade sig vara både större och knivigare att ta sig igenom än vad jag någonsin kunnat ana. Jag hade nämligen börjat fundera på att skaffa mig en ny soffa.
Kraven var från början väldigt enkla: den ska vara skön och mera sittdjup än den gamla. Det sistnämnda var det som faktiskt fått mig att ta klivet ner i soffträsket från allra första början eftersom min ostbågeformade sittställning inte passar sig så bra i smala soffor.
Och så var jakten igång. Efter otaliga besök i diverse butiker och ett antal timmar surfandes på internet stod det snart klart att det fanns minst trehundra andra saker att eventuellt tänka på, vilket bland annat inkluderar pris och färg.
Budget kunde snart sättas, men färgen var desto svårare och fick mig till slut att ägna större delen av en helg till att fundera på om en vit, grå, beige eller svart soffa hade varit snyggast.
Men att få rätsida på saken var inte möjlig. Varje gång jag ställde mig i vardagsrummet för att visualisera hur det skulle kunna se ut så var det som om det blev kortslutning i hjärnkontoret. Allt skulle funka. Eller inget. Ingen visste. Framförallt inte jag.
Efter att ha tagit hjälp av appar för att försöka se färgerna framför mig och otaliga 10-punktslistor på vad som bör tänkas på så gick det inte längre. Jag kravlade mig tillbaka den vägen jag kom igenom soffträsket och ställde mig på kanten igen. Där kunde jag blicka ut över den röra som jag rört mig igenom och bestämde mig snart för att stanna på kanten.
Uppdraget ligger alltså på is på obestämd tid och fram till dess att en tid är bestämd så övar jag på att hitta en annan teknik för att inte glida av soffan i tid och otid.
Lina A Andersson