Den 30:e juni blev det officiellt att Scooter Braun, mannen som upptäckte och gjorde Justin Bieber känd, hade köpt upp skivbolaget Big Machine Records.
Som det stora Taylor Swift-fan jag är insåg jag snabbt att han nu äger all hennes gamla musik fram till detta år. Sex album och 13 år av svett, blod och tårar.
Trots att hon hade bett Scott Borchetta, Big Machine Records gamla ägare, om att få köpa tillbaka sin musik flera gånger under åren som gått så hade han alltså gått och sålt allt bakom hennes rygg till Scooter, en person som vid flera tillfällen bidragit till mobbning av stjärnan sida vid sida med hans klient Kanye West.
Efter att ha bytt skivbolag visste Taylor Swift att hennes låtar en dag skulle höra till en ny skivbolagsägare, men aldrig trodde hon att den ägaren skulle bli en man som orsakat henne så mycket smärta.
Musikerna behandlas som produkter snarare än människor.
Här har vi ett dilemma som händer alltför ofta i musikbranschen; människor som utnyttjar kontrakt musiker skriver på när de bara är ungdomar. Vi såg det med Prince och vi såg det med artisten Jojo som snabbt försvann efter hits som ”Leave Get Out”och ”Too Little Too Late” för att hållas fånge av sitt skivbolag.
Musiker, speciellt unga kvinnor, behandlas som produkter snarare än människor i musikbranschen.
Skillnaden med Taylor Swift är att världen äntligen har börjat lyssna. Vi lyssnar på en kvinna som knackade på skivbolagsdörrar med hemgjorda kakor som 12-åring. Vi lyssnar på en kvinna som samlade ihop sina egna pengar efter gig för att kunna skapa musikvideor. Vi lyssnar på en kvinna som har skrivit runt 80 procent av alla sina låtar helt och hållet själv. Tankar blev ord på papper och ord på papper blev till låtar vi nu nynnar till på radion. Vi lyssnar på en kvinna som förtjänar att äga sina egna mästerverk.
Jasmine Said