De kom i de första brandbilarna från Ånäset, där kåren hade ryckt ut med 12-15 man.
- Vi såg direkt att det behövdes förstärkning så Robertsfors kallades. Sedan kom också Lövånger och Burträsk. Totalt var vi väl ett 40-tal brandmän på plats.
Även många bybor hjälpte till.
Tillbaka på platsen
Nu återser de brandplatsen i Gammelbyn strax utanför Flarken och vi går runt bland husgrunderna.
Att det hänt något speciellt syns än i dag när man kör förbi på byavägen. Ett gult gammalt hus står ensamt på en plats där det borde funnits många fler byggnader. Nu när det inte finns gräs som skymmer ser man tydligt de många husgrunderna.
Pingstafton
Börje Lundh och Curt Olofsson berättar sina minnen:
– Det var pingstafton och vi kom hit vid 16-tiden. Då brann det i två ladugårdar och ett bostadshus var hotat.
– Vi fokuserade oss på att rädda huset, men det var mycket nära mellan alla byggnader och svårt att jobba.
– Även om vi kunde freda byggnader i vindriktningen så kröp elden runt husen i det torra gräset. De kunde börja brinna på läsidan istället.
Hopplös känsla
Bostadshuset gick inte rädda och sedan drog elden bara vidare i den hårda blåsten. Byggnad efter byggnad tog eld.
– Det var verkligen en hopplös känsla.
Lågorna tog sig över byavägen och fortsatte till en bondgård på andra sidan, där tre byggnader brann ner.
– Strax före skogen fick vi stopp på elden, annars hade det blivit en omfattande skogsbrand, säger Curt.
En lång arbetsdag
Brandmännens fruar och folk från byn kom med mat och fika. Först vid 02-tiden på natten kunde de som jobbat längst åka hem och sova. Då hade elden slutat sprida sig.
– Klockan åtta dagen efter var vi tillbaka för eftersläckning. Det blev inte mycket sömn den helgen.
Båda var deltidsbrandmän vid denna tid. Börje Lundh drev annars en bensinstation och Curt Olofsson hade diverse arbeten i Ånäset. De sista 18 åren före pensioneringen var Curt brandman på heltid.