Branscher och kommuner måste bli bättre på att locka ungdomar till utbildningar som avlastar bristyrkena. På bilden hyllas kocken David Lundqvist som vann Årets Kock 2018.
Är du civilingenjör, under- eller specialistsjuksköterska, lärare inom förskolan eller grund- och gymnasieskolan, läkare, fordonsmekaniker, kock eller VVS-montör?
Grattis! Då har du valt ett av de yrken som Arbetsförmedlingen pekat ut som bristyrken – inte bara nu utan också under överskådlig framtid.
Det är också de kompetenser som söks med ljus och lykta över land och rike, inte minst i glesbygdsregioner som Västerbotten.
Behovet av VVS-montörer är kopplat till byggboomen medan den höga medelåldern, blandat med en åldrande befolkning, gör undersköterskor till hett villebråd i regioner och kommuner.
En hel del av de icke-akademiska yrkenas personalbrist beror på att kommuner och branscher misslyckats med att locka ungdomar att söka sig till exempelvis den industritekniska linjen eller restaurang- och livsmedelsprogrammet på gymnasieskolan.
Att ungdomar inte lockas av utbildningar som i praktiken ger en garanterad anställning från och med studentdagen är ett sorgligt mysterium.
Vissa bristyrken påverkas av förändrad demografi och/eller livsstilsförändringar. Att det råder brist på kockar tyder generellt på ökande köpkraft och fler restaurangbesök.
När det gäller förskolelärarna handlar det om politiska beslut om barngruppers storlek som inte går hand i hand med utbildningsinsatserna. Det påverkar förutsättningarna för offentliga verksamheter att leverera på politikens krav och löften.
Malå och Norsjö tar sig an kompetensförsörjningen med nya grepp. Bland annat öppnas det upp för parrekryteringar och ett utökat samarbete med företag och med regionen.
Malå gör helt rätt när de tidigt försöker skapa relationer och kontakter med de studenter som är på väg ut i arbetslivet. Syns man inte, så finns man inte.
För tillgången till passande par utifrån kommunernas anställningsbehov torde vara begränsat. I stället kommer det troligtvis att krävas andra anställningslösningar, till exempel flexibilitet och anpassade arbetstider, för att kunna vara konkurrenskraftiga i striden om personalen.
Små kommuner har heller inte alltid möjlighet att konkurrera på lönesidan. Däremot kan det visa sig vara ekonomiskt möjligt att exempelvis erbjuda avskrivningar på hela eller delar av studielånet om arbetstagaren förbinder sig att stanna kvar under en viss tid.
Att kommuner ska ge sig in i överbudskamper och charmoffensiver om samma personal är knappast långsiktigt hållbart. Det enda sättet att lösa kompetensförsörjningskrisen är att utbilda fler – och att locka ungdomar att söka sig till utbildningarna.
I grunden handlar det dock inte om vilka som vill jobba i glesbygd och i inlandskommuner utan om vilka som vill leva sina liv där.
Csaba Bene Perlenberg