Finansminister Magdalena Andersson (S) tar emot huvudbetänkandet från ”Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen” av Sven-Erik Österberg.
Det finns mycket som kan läcka som ett såll. Förutom sållet förstås.
Taket på sommarstugan kan göra det, vattenledningen likaså. Ekan som sett sina bästa dagar. Politiker gör det ibland, när det gagnar deras syften.
Oavsett vad det är som läcker brukar det inte handla om goda nyheter.
Det gjorde det heller inte i förra veckan när ”Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen” överlämnade sin slutrapport till finansminister Magdalena Andersson (S). De svenska välfärdssystemen läcker. Som ett såll. Varje år betalas ungefär 18 miljarder kronor ut på felaktiga grunder. Mer än hälften av vad barnbidraget kostar. Så här kan det inte få fortsätta.
Sedan 2005 rör det sig om uppskattningsvis 300 miljarder kronor .För de pengarna hade man till exempel kunnat rusta upp 650 000 av miljonprogrammens 850 000 bostäder (beräkningen gjordes 2009). Gillar man infrastruktur hade man nästan kunnat finansiera ett nytt nät av stambanor. Norrbotniabanan kostar 30 miljarder.
Läckaget handlar om felaktiga utbetalningar till följd av osanna uppgifter, avsiktliga eller oavsiktliga. Kriminella använder pengar från fusket för att finansiera brottslig verksamhet, men även helt vanligt folk fuskar, tycker det är okej att försöka fylla på portmonnän lite extra.
Oavsett var, när och hur det fuskas är det inte acceptabelt. På sikt hotar fusket tilltron till välfärdssystemen – och den svenska demokratin. Krafttag krävs. Om man nu kan tala om någonting positivt i en så här skrämmande rapport så är det att det går att göra någonting åt fusket. Sätter regeringen in rätt åtgärder kan det i varje fall halveras, enligt utredaren Sven-Erik Österberg.
En av dessa ”rätta” åtgärder är bättre samarbete myndigheter emellan, en annan bättre samarbete mellan kommuner, för ett undvika att personer får bistånd från mer än en kommun, en tredje att ta vara på de möjligheter digitaliseringen erbjuder, en fjärde är att bilda ett råd med cheferna för de fem största utbetalande myndigheterna med sikte på att förbättra samordningen.
En del av åtgärderna borde vara ganska enkla att genomföra, andra kräver förmodligen ändringar i sekretesslagstiftningen. Vilket finansminister Magdalena Andersson (S) öppnade för när hon tog emot rapporten: ”Jag ser gärna framför mig att det finns större möjligheter att byta information än det gör i dag”, sa hon till TT.
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, sa den socialdemokratiske politikern Gustav Möller.
Det går inte att skapa ett system som är helt säkert. Men nivån på dagens välfärdskriminalitet – avsiktlig eller oavsiktlig – ligger på en fullständigt oacceptabel nivå.
Att komma åt svinnet från statskassan är lika angeläget som det är brådskande. Se över lagen om sekretess och tillsätt särskilda resurser till myndigheterna för att följa upp bidragsfusk. Även regelverket för återbetalningsskyldighet behöver ses över.
Att sätta stopp för tjuvarna kostar, men det kostar mer att inte göra det. Inte bara i pengar, utan även i tilltron till vår gemensamma välfärd.
Låt oss utgå ifrån Sven-Erik Österbergs beräkning, att hälften av svinnet kunde försvinna. Kvar blir då nio miljarder kronor om året. Pengar som kan användas till välbehövliga reformer.