Begreppet matsvinn borde ändras till matsvek.
350 limpor i minuten.
Sammanlagt slängs ofattbara 80 400 ton bröd varje år. I bagerier och livsmedelsbutiker, på restauranger och i hushåll är slöseriet monumentalt. Kostnaden 2,4 miljarder kronor likaså.
I en nyligen genomförd studie från Högskolan i Borås, Sveriges lantbruksuniversitet, livsmedelsjätten Axfood och bageriet Fazer har vår tids vårdslöshet synliggjorts.
Brödsvinnet är bara en liten del av det totala matsvinnet. Per person och år slängs 19 kilo fullt ätbar mat. 26 kilo mat och dryck hälls ut i slasken. För att vi kan. För att hushållande med resurser inte längre är en naturlig del av våra hushåll i en tid när mat inte är en överlevnadsfaktor utan en njutnings- och livsstilsmarkör.
Hållbart? Klimatvänligt? Icke.
Skamligt? Så det förslår.
Begreppet matsvinn borde ändras till ”matsvek”.
Det är knappast någon överdrift att påstå att hunger bland socioekonomiskt svaga grupper borde vara en praktisk omöjlighet i dagens Sverige. Att så ändå är fallet handlar enbart om lättja och bristande rutiner för att ta hand om mat som inte behöver kasseras eller slängas i biokompostpåsar för gasproduktion eller förbränning.
Det är uppenbart att mat och tillgången på produkter från världens alla hörn i dag tas för givet.
Produkter och ingredienser som i dag finns i ett helt normalt skafferi, och i våra kylskåp, hade inte ens varit tillgänglig för aristokratin för blott några hundra år sedan.
I en helt vanlig morgon-smoothie finns det bär från Serbien, mango från Peru, passionsfrukt från Vietnam och granatäppelkärnor från Turkiet.
Allt från samma frysdisk.
Den moderna aptiten är en global historia.
Vår matkonsumtion är också anonymiserad. När den stora merparten av oss inte själva planterar och skördar eller jagar det vi äter värdesätts inte maten utifrån de pengar vi spenderar på den.
Möjligen finns en del av lösningen på matsvinnet i det närproducerade utbudet. Att konsumenter känner en större samhörighet med den mat vi sätter i oss kan knappast skada i strävan efter en mer hållbar matproduktion och konsumtion. Därför ligger projektet ”Mer mat från Västerbotten”, vars syfte är att öka det lokala och närproducerade matutbudet, helt rätt i tiden.
Att öka självförsörjningsgraden handlar inte bara om klimatfrågan utan också om den sociala hållbarheten. Fler jobb innebär en hållbar glesbygd.
Även digitaliseringen kan vara ett kraftfullt verktyg för att öka kontakten mellan kund och matproducent. Runt om i Sverige, även i Skellefteå, finns så kallade rekoringar på Facebook där människor går samman i grupper för att handla direkt från producenter. Mellanhänder göre sig icke besvär.
Matsvinnet löses inte av att en mindre mängd mat produceras eller att valfriheten ska begränsas genom ett sämre utbud med färre produkter.
Däremot måste både handlare och konsumenter bli bättre på att ta tillvara den mat och dryck som inte hittar sin kund – och de godbitar som hittat sin kund men inte används.
Allt annat är faktiskt smaklöst.
Csaba Bene Perlenberg