Foto: Bertil Ericson/TT
Det går att ta tempen på tillståndet i ett samhälle på många sätt.
Ett är att se hur de svagaste grupperna har det.
Under hösten har nödropen från Skellefteå Stadsmission avlöst varandra. Pengarna har varit på väg att ta slut. Nu har privata donationer tillfälligt fått den ekonomiska branden under kontroll, men elden ligger fortfarande och pyr, redo att blossa upp igen.
För det grundläggande problemet kvarstår. Stadsmissionen har för stor verksamhet i förhållande till bidragen från församlingar, Skellefteå kommun, föreningar, företag och privatpersoner. För stor verksamhet i termer av att socialt och ekonomiskt utsatta har blivit fler i Skellefteå.
Efter att ha ropat ”vargen kommer” hela hösten, kom vargen tidigare i veckan. Personalen i second hand-butiken och kaféet i Skelleftehamn har muntligen varslats om uppsägning. Tillsammans med en handfull personer som sysselsätts genom arbetsmarknadsåtgärder.
De allra flesta tycker synd om hemlösa, socialt och psykiskt handikappade. Därmed inte sagt att frågan prioriteras politiskt, eller diskuteras hemma vid köksbordet.
I ärlighetens namn behöver inte politikerna bry sig heller. Det här är ingen fråga man vinner ett val på. När svenska väljare får ranka de viktigaste valfrågorna hamnar till exempel hemlösheten utanför topp 100. Det här är inte heller en grupp som flockas kring valurnorna.
För ett parti som inte för alltför många valrörelser sedan gick till val på att ”alla ska med” handlar det i stället om trovärdighet. Det socialdemokratiska styret i Skellefteå borde ha reagerat och agerat. Nu riskerar sjuka, hemlösa, missbrukare och fattiga bokstavligen hamna ”på gatan” om stadsmissionen tvingas dra ner på verksamheten.
Men det behöver inte gå så långt …
Vad som krävs är att kommunen tänker om, det här är ändå i många fall människor som är samhällets ansvar.
Tänker att en aktiv heroinist kostar samhället ungefär 2,1 miljoner kronor per år. Tänker att det totala missbruket – alkohol, narkotika och läkemedel – kostar ungefär 150 miljarder. Skellefteå kommun bidrar i dag med 300 000 kronor
Tänker att om stadsmissionen lyckas hålla en enda heroinist ”nykter” så blir det därmed rena rama högvinsten. Tänker att med färre psykiskt sjuka och missbrukare får vi ett på många sätt bättre och säkrare samhälle.
Tänker till, helt enkelt …
Och sätter sig ner tillsammans med stadsmissionens huvudmän (församlingar och kyrkliga föreningar). Bortom all formalia finns det bara två ärenden på dagordningen: Vill vi ha kvar Skellefteå Stadsmission och om svaret är ”ja” hur kan vi långsiktigt säkra och stärka deras ekonomi.
Noterar också att efter sju sorger och minst lika många bedrövelser och ringande varningsklockor börjar frågan äntligen röra på sig rent politiskt. Det är Liberalerna som kräver att kommunstyrelsen agerar. Partiets gruppledare konstaterar: ”I Skellefteå ska ingen tvingas sova på gatan. Vi politiker har där ett ansvar.”
Så sant som det var sagt …
Skellefteå Stadsmission fyller en oerhört viktig funktion i ett samhälle där en hel del gått allvarligt fel. Stadsmissionen måste kunna ägna sig åt sin huvudsakliga uppgift, att hjälpa människor mer eller mindre i nöd, inte behöva jaga pengar och vända på varenda enkrona.
Och på tal om tempen i samhället: Vintern är i antågande bokstavligt, bildligt är den redan här.