Fredrik Reinfeldt vill att européer ska arbete mer, men för vems skull? Foto: Wiktor Nummelin/TT
Varför går vi till jobbet egentligen?
För att försörja oss, för att ha roligt, för att skapa något eller för att kunna betala skatt?
Förmodligen lite av varje, men den politiska diskussionen utgår alltid från att vi ska arbeta för att få finansministerns budget att gå ihop. Målet för politiker, från höger till vänster, verkar vara att vi ska lönearbeta så många timmar som möjligt – för ”välfärdens” skull.
Det är dessvärre en tankefigur som utgår från att vi finns till för andra, inte för oss själva.
För en tid sedan intervjuades förre statsministern Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheterom sitt initiativ för att stärka arbetslinjen i Europa (3/6 2016).
Förvisso underströk han att det handlar om att politikens roll är att se till att det lönar sig att arbeta och att det ska vara frivilligt att göra det fram till 75 års ålder. Detta i syfte att säkra de europeiska välfärdsstaternas framtid.
I den amerikanska självständighetsförklaringen formuleras i stället en annan idé träffsäkert och vackert: Statens roll är att sörja för ”liv, frihet och strävan efter lycka”. Notera att det inte står lycka, utan strävan efter densamma.
Staten kan, lika lite som någon annan, garantera var och en lycka. Vi är i stället vår egen lyckas smed. Vi har ett liv och behöver frihet för att kunna leva ett lyckligt liv utifrån våra egna önskningar.
Självfallet är goda ekonomiska förutsättningar viktigt för de flesta, men vissa saker kräver mer tid än pengar för att uppnå – kärlek och relationer till exempel.
Väljer man att lönearbeta mindre för att ägna fler timmar med sina barn – och är medveten om att man då får mindre pengar att röra sig med – vem är då andra att fördöma detta val?
I Sverige blir svaret på frågan – många.
Den svenska modellen bygger på att vi har en stor gemensam ekonomi och som en följd av detta mycket hög skatt.
Det finns uppenbara baksidor med att det gemensamma är så omfattande. För det första får vi en moralisk rätt att ha åsikter om hur andra beter sig. Det rör alltifrån hur andra sköter sin hälsa till hur mycket de arbetar. För varför ska jag betala för dig om du inte sköter dig?
För det andra tenderar vi att skänka mindre tid och pengar till välgörande ändamål när vi betalar mycket i skatt. För varför betala en gång till när jag redan finansierar bistånd, socialtjänst och försörjningsbidrag över skattsedeln?
För det tredje vet vi att allt som högbeskattas utförs eller används mindre. För varför arbeta den där extra timmen vitt när nära hälften ändå går in i den stora portmonnän som våra politiska företrädare styr över?
Fredrik Reinfeldts och nya Moderaternas argumentation gick inte ut på att fler skulle få större frihet, eller ens större möjligheter till lycka. Nej, hårt arbete ska finansiera välfärdsstaten. Hade man sagt välstånd hade det varit betydligt mycket mer smakfullt och respektfullt mot individen.
Till syvende och sist handlar det om människosyn: Om vi är ett medel för andra, eller om vi har ett värde i oss själva.
Sofia Nerbrand