Umeå vs Skellefteå, Björklöven vs Skellefteå AIK, Norrlands Universitetssjukhus vs Skellefteå lasarett.
Diskussionen om ett Umeå som badar i regionalpolitiskt solsken och ett Skellefteå som får nöja sig med ett liv på skuggsidan verkar aldrig ta slut.
Nu senast var det miljöpartisten Rune Wästerbys interpellation om fördelningen av anslagen i den regionala transportplanen som utgjorde startskottet. Många hårda ord blev sagda i tisdagens fullmäktigedebatt. Tekniska nämndens ordförande Ola Burström (S) klämde i med krigsförklaring och vann därmed det verbala slaget.
Visst, det går bra att ondgöra sig över redan fattade beslut, när det ändå är för sent. Och om fördelningen mellan Umeå, Skellefteå och övriga länet är rimlig är upp till var och en att avgöra.
Men tyvärr kom den andra delen av Rune Wästerbys interpellation i skymundan. Frågan till kommunalrådet Lorents Burman (S) löd: På vilket sätt har du för avsikt att agera för att undvika ett upprepande. Inget adekvat svar gavs.
Jag tror att vad Wästerby innerst inne var ute efter var en lite bredare diskussion kring politikernas roll. Om det är partiet eller de väljare som valt dem som är viktigast när det är dags att gå till beslut. Någonting som hans partikollega Hans Brettschneider bekräftade när han konstaterade att man ”kan inte bara ha partipiska”.
För partiledningarna, lokalt, regionalt och nationellt, hade det inneburit en ideologisk härdsmälta. Enskilda ledamöter som inte vill följa partilinjen i alla frågor: usch och ett femfaldigt fy.
Ett avskaffande av politikens knapptryckarkompani är en utopi – och ingen lösning. Den polska riksdagen hade då blivit svensk.
”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”, som gamle Vänsterledaren C-H Hermansson sa.
Men det behövs inte bara ordning och reda. Det behövs också en tanke på och en insikt om vem som sett till att du som politiker sitter i de beslutande församlingarna. Det är någonting som är lätt att glömma bort när partipiskan viner.
Tisdagens fullmäktigedebatt om fördelningen av anslagen i den regionala transportplanen ledde egentligen inte någon vart. Ändå var det en av de bästa och viktigaste på mången god dag. Förhoppningsvis har den också fått en och annan politiker att tänka till kring sin politikerroll.
Så hur ska Lorents Burman agera, för att nu försöka svara på Rune Wästerbys fråga: Han ska bjuda in till samtal och samarbeten över blockgränsen för den norra länsdelens bästa. Det görs det säkert redan, i större eller mindre omfattning, men vad som behövs är en gemensam och starkare front från norr, politiker som vågar säga ifrån.
Det är det som brukar kallas samarbete över blockgränserna och som det tycks finnas alldeles för lite av i svensk politik anno 2017.
Noterar slutligen att när SD-ledaren Jimmie Åkesson skulle tala på kulturhuset Väven i Umeå tvingades partiet ställa in mötet på grund av omfattande protester. Mötet kunde senare hållas vid Norrlandsoperan. Man kan ha många synpunkter på Sverigedemokraternas politik. Samtidigt ska den svenska mötes- och yttrandefriheten värnas. Även SD måste få säga sitt.