I skuggan av Sverigedemokraternas rekord i opinionsmätningarna har Socialdemokraterna parkerat på rekordlåga nivåer, och landar i den senaste sammanvägningen av mätningar på 25,6 procent. Det är siffror på Juholtnivå, som har passerat så gott som obemärkta förbi.
Den enkla förklaringen till det låga stödet är att S sedan valsegern misslyckats med att på ett trovärdigt sätt förklara vad de vill åstadkomma i regeringsställning. I Stefan Löfven valde man en partiledare vars främsta merit är att han inte gjort sig ovän med någon av partiets falanger, men därmed heller aldrig gett uttryck för några tankar kring vad socialdemokratisk politik borde innebära.
Då blir konsekvensen också politiska idéer så tömda på innehåll att alla glatt kan sluta upp bakom dem. Att som övergripande idé vilja ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 låter fint, men i praktiken har det blivit en inbjudan till kritik för att man inte har nått tillräckligt långt i valrörelsen 2018.
Men bakom väljartappet finns också ett antal mer grundläggande förändringar, som tyder på att det handlar om en permanent försvagning.
Under lång tid byggde Socialdemokraternas styrka på förmågan att erbjuda stora välfärdsreformer, som ATP och barnomsorgsutbyggnaden, som snabbt vann brett stöd i befolkningen och gav väljarna en tydlig bild av vad partiet stod för. Krisen på 1990-talet och insikten om värdet av budgetbalans har dock gjort det betydligt svårare att föra en sådan politik och något sammanhängande alternativt förhållningssätt till politiken har ingen hittills förmått formulera.
Att de flesta svenskar känner sig nöjda med tillvaron och under de senaste åren upplevt en påtaglig ökning av levnadsstandarden, gör samtidigt att budskap om välfärdsstatens sönderfall inte längre får medel- och arbetarklass att gemensamt sluta upp bakom S.
Parallellt har frågor som inte passar in i en klassisk höger-vänster-konflikt blivit allt viktigare för väljarna. S har alltid haft en stor grupp väljare med konservativa värderingar i moralfrågor. När dessa inte längre kan lockas med välfärdsreformer prioriterar de i många fall frågor som minskad invandring och hårdare straff och söker sig till SD.
Det är i detta landskap S famlar omkring, utan de redskap som gav partiet dess historiska framgångar och utan den trygghet som vetskapen om att man är det enda naturliga regeringspartiet brukade skänka.
Denna vilsenhet kring vad S egentligen finns till för syns även i arbetet med regeringens budget som presenteras i nästa vecka. Socialdemokratiska högtidstal handlar nästan alltid om vikten av att motverka klyftor i samhället. Och mycket riktigt innehåller budgeten några mindre, men symboliskt viktiga, förslag i den andan, exempelvis gratis glasögon för barn och fri tandvård upp till 23 års ålder.
Det intressanta är dock att det inte är S som i budgetförhandlingarna drivit på för dessa, utan Vänsterpartiet. Det säger något om hur djup krisen för det socialdemokratiska partiet är.
Svend Dahl