Måste få börja med en bekännelse: Jag gillar Kristoffer Tamsons.
Du vet, det där trafiklandstingsrådet i Stockholm som blivit något av en sinnebild för stockholmsk överhöghet över de nordligare delarna av Sverige.
Nej, missförstå mig inte nu. Jag ogillar ofta moderat politik, jag tar avstånd från hans okunnigt klantiga uttalanden om Norrbotniabanan och jag skulle vilja rada upp invektiven, men avstår eftersom budskapet ändå lär gå fram.
Det jag gillar hos Kristoffer Tamsons är att han förstått politikers roll. Han värnar de väljare som valt honom och bevakar deras intressen. För stockholmaren är det viktigare att kollektivtrafiken går enligt tidtabell än att Norrbotniabanan byggs.
Tänk om vi hade den typen av politiker här. Politiker som med jämna mellanrum ställer till med ett herrans liv. Politiker som insett att det faktiskt är de väljarna (inte partiet) som väljer en.
I en samtid och en framtid med personkryss och en alltmer lättrörlig väljarkår räcker det inte med att vara en del av partiernas knapptryckarkompani.
Det är förmodligen det som Tamsons insett.
När Alliansregeringen styrde och ställde borde länets borgerliga riksdagsledamöter naturligtvis ha agerat kraftfullare i frågan om Norrbotniabanan. Det blev inte mycket mer än ett försynt: Jo, förlåt att jag påpekar det, vi får inte glömma Norrland … men det kanske inte är så viktigt.
Med en rödgrön regering ligger nupressen på länets röda och gröna riksdagspolitiker. Hittills har de inte imponerat, men visat upp en enad front i frågor som flygskatter, vägslitageavgifter och drivmedelsskatter. Den enade fronten har bestått av en kompakt tystnad.
Vi kan inte ta ställning innan vi sett förslaget, som riksdagsman Isak From (S) från Norsjö konstaterade när han på Facebook kommenterade en ledare jag skrev i ämnet.
Men herregud, det är ju vad politiker gör hela tiden, tar principiell ställning i olika frågor.
Deras tystnad säger mer än tusen ord.
På det regionala planet är det många som funderar över vad röda och gröna politiker från norra länsändan gör för att inte Skellefteå lasarett successivt ska utarmas. Om det sedan vilar ett verkligt hot över lasarettet, eller om det bara är hittepå, är en annan sak.
Landstingsrådet Peter Olofsson (S) har vid upprepade tillfällen försäkrat att sjukvården i länet ska bedrivas vid ett sjukhus på tre platser.
När debatten om Skellefteås kinesiska vänort Tongling rasade med hetta myntade liberalen Lars Åhman begreppet ”mjuka ryggar” när S-majoriteten inte ville ta avstånd från fångläger, diktatur och andra otrevligheter.
Ja, säga vad man vill om Kristoffer Tamsons och hans syn på Sverige bortom tullarna. Men en sak är säker; hans rygg är inte mjuk. Han säger vad ha tycker och tänker, om än ibland obetänkt, står på sina väljares sida. Västerbotten hade mått bra av några sådana politiker.