People hold posters reading 'I am Charlie' as they gather to express solidarity with those killed in an attack at the Paris offices of weekly newspaper Charlie Hebdo, in Nice, southeastern France, Wednesday, Jan. 7, 2015. Three masked gunmen shouting ìAllahu akbar!î stormed the Paris offices of a satirical newspaper Wednesday, killing 12 people, including its editor, before escaping in a car. It was France's deadliest postwar terrorist attack. (AP Photo/Lionel Cironneau)
Brandtal har hållits och otaliga artiklar har skrivits till minnet av de tio journalister och två poliser som mördades i ett attentat mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. En orädd publikation som har gjort sig känd för att publicera provocerande politiska teckningar, däribland de så kallade Muhammedkarikatyrerna som först trycktes i danska Jyllandsposten.
Efter terrordådet har människor världen över intygat att de också är Charlie: ”Je suis Charlie”. Budskapet har synts såväl på gator och torg som i sociala medier.
Det låter vackert och solidariskt. Och det är glädjande att se en sådan uppslutning för en förargelseväckande satirtidning med liten upplaga. Men hur länge till är vi Charlie? Hur länge anser vi att det är bekvämt att stå upp för det obekväma, det som skaver? En dag, en vecka eller en hel månad? Eller kanske tills någon blir kränkt och vi beslutar oss för att för mycket yttrandefrihet är besvärligt, och rentav skadligt?
Charlie Hebdo tänjer ständigt på yttrandefrihetens gränser, på ett sätt som är ovanligt i dag. Journalisterna häcklar alla som de anser har gjort sig förtjänta av det, utan att ta hänsyn till konsekvenserna. De är skoningslösa, och i många fall även smaklösa.
Listan över dem som har utsatts för tecknarnas vassa pennor kan göras lång: judar, muslimer, katoliker och politiker av samtliga färger – för att nämna några. Tidningen tycks strunta fullkomligt i att vi lever i kränkthetens tidevarv. En tid där många tycker att det är viktigare att argumentera för att vissa grupper bör slippa förolämpningar och hån än att försvara yttrandefriheten.
Vissa menar att tidningen ibland har gått för långt. Däribland Bruce Crumley, tidigare chef för den amerikanska tidskriften Time Magazines Parisbyrå. Efter att Charlie Hebdo utsattes för ett bombdåd 2011 skrev Crumley att det var svårt att känna sympati för tidningen. Den hade ju trots allt sig själv att skylla då den ägnade sig åt att kränka och stigmatisera Frankrikes muslimer. Tidningen praktiskt taget bad om våldsamma reaktioner, ansåg Crumley.
Det finns tre alternativ som står till buds efter onsdagens tragedi. Antingen kan vi göra som Bruce Crumley och uppmana journalister att ägna sig åt självcensur för att ingen ska känna sig kränkt. Eller så kan vi nöja oss med att vifta med plakat och skriva upprört under hashtaggen #jesuischarlie under den närmaste veckan. Eller så kan vi enas om att yttrandefriheten bör värnas till varje pris och har längre hållbarhetsdatum än en vecka.
Om vi menar allvar räcker det inte att stå upp för det fria ordet när det är moderiktigt. Vi måste skydda yttrandefriheten även när människor irriteras och upprörs. Och särskilt när dess försvarare – tecknare, journalister och satiriker – hotas. Då är det än viktigare att värna rätten att provocera.
Naomi Abramowicz