Nej, nej och åter nej, Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.
Gång efter annan har försvarsminister Peter Hultqvist (S) sagt att ett sådant medlemskap inte är aktuellt.
Gång efter annan har utrikesminister Margot Wallström (S) sagt detsamma.
Nu senat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen som inleddes i helgen.
Med en emfas, som vore Socialdemokraterna rädda för att övertygas av förnuftiga argument, försvarar de sin ståndpunkt, att ett svenskt medlemskap i Nato inte är aktuellt. Och är ett svenskt Nato-medlemskap inte aktuellt så behöver ju frågan heller inte utredas, som de fyra borgerliga partierna vill. Allt medan världen förändras till det sämre och osäkrare utanför fönstren i Rosenbad och partihögkvarteret på Sveavägen.
Gång efter annan har ju till exempel Ryssland uppträtt aggressivt. Svenskt vatten har kränkts av ubåtar, svenskt luftrum av stridsflyg.
Försvarspolitiken var ett av de sakpolitiska områden där regeringen och den borgerliga oppositionen hade hoppats kunna komma överens. Men Socialdemokraternas motstånd mot att ens förutsättningslöst vilja utreda frågan om ett svenskt Nato-medlemskap, om inte omöjliggör de samtalen så försvårar det i varje fall desamma.
Eller som Folkpartiledaren Jan Björklund konstaterar i sitt senaste nyhetsbrev: ”Fyra av sex partier som kom överens i Försvarsberedningen vill nu tillsätta en utredning. Ska samtalen bli meningsfulla kan man inte bortse ifrån det.”
Sverige behöver höja försvarsanslagen, och man behöver göra det rejält. Knappt 1,2 procent av BNP i anslag, förslår inte långt.
Men det räcker inte. Sverige behöver också välja sida. Vill man som på Carl Bildts tid som utrikesminister närma sig USA, eller som Margot Wallströms vill, fjärma sig från det stora landet i väster. För en borgerlig regering var valet mellan ett demokratiskt USA och ett auktoritärt Ryssland lätt. Det borde det vara för en rödgrön regering också. Men är det uppenbarligen inte.
Det är farligt att överdriva hotet från Ryssland. Men ett Ryssland mer eller mindre i kaos, tyngt av västliga sanktioner och snabbt sjunkande oljepriser, är en opålitlig granne.
Socialdemokraternas kategoriska nej, nej och åter nej indikerar att frågan är känslig, inte minst inom partiets rödare falang och hos miljöpartistiska pacifister. Frågan är vad som händer om Allianspartierna sätter hårt mot hårt; frågan ska utredas annars blir det ingen blocköverskridande överenskommelse. Kanske kan det få omedgörliga socialdemokrater att bli lite medgörligare.