Det fanns en tid då den socialdemokratiska majoriteten i Skellefteå drömde en dröm.
En rosaskimrande dröm om att man kunde förändra och förbättra världen. Diktaturer kunde bli demokratier.
Denna dröm tog sig stundtals utopiska uttryck. Som när en då ledande S-politiker på fullaste allvar försvarade vänortssamarbetet med Tongling med att Skellefteå hade möjlighet att förändra situationen i Kina. Orden föll inte exakt så, men andemeningen var den.
Den drömmen har för länge sedan kraschlandat. Framtoningen är nedtonad. Nu handlar det om att kommunen genom att engagera sig i internationella samarbeten ges möjlighet att förespråka ”vikten av ett demokratiskt och jämställt samhälle.” Gott så. Men en diktatur är en diktatur och Skellefteå kommun har ingen anledning att sätta sig i knäet på en kommunistisk sådan.
Det fanns också en tid då Liberalernas Lars Åhman både klokt, länge och många gånger försökte föra en lite djupare diskussion kring vänortssamarbeten i allmänhet och Tongling i synnerhet. Där finns ett av Kinas många arbetsläger för politiska fångar, ett läger som enligt uppgift är organiserat runt en cementfabrik där fångarna utför tvångsarbete samtidigt som de skolas om politiskt.
Tyvärr var det ingen som nappade på Lars Åhmans inviter. Frågan blev alltmer infekterad. Långbänken blev längre och längre. En viktig diskussion om demokrati kontra diktatur, och på senare år även om hbtq-rättigheter i Uganda, förvandlades till ställningstaganden för eller emot. Nyanserna mellan svart och vitt, de som borde ha diskuterats, försvann i slagfältets rök och damm.
Vid onsdagens kommunfullmäktige diskuterades Sverigedemokraternas motion om en tydligare demokratiaspekt i vänortssamarbeten. Stundtals var diskussionen fortfarande svart och vit, men den innehöll också en gråskala.
Ska Skellefteå överhuvudtaget ha vänorter? Om svaret blir ja, vilka kriterier ska vänorten uppfylla? Gör det diktaturer mindre diktatoriska av att de har Skellefteå som vänort? I vilken utsträckning ska näringslivet ges möjlighet att delta i och påverka vänortssamarbeten? Är det en kommunal uppgift att försöka påverka andra länder och dess invånare i en viss politisk riktning?
Det finns många frågor kring vänorter som Skellefteås politiker borde ta sig tid att diskutera.
Nej, jag har inte ändrat åsikt. En diktatur är och förblir en diktatur och Skellefteå kommun har ingen anledning att sätta sig i knäet på en kommunistisk sådan.
Frågan är snarare om det inte är dags att en gång för alla skrota alla vänortssamarbeten, att våga konstatera att de har spelat ut sin roll. Att tiden är mogen för nya typer av samarbeten över landsgränserna, kortsiktiga och intensiva på projektnivå.
Efter andra världskriget var det naturligt för Skellefteå att skaffa sig vänorter som finska Brahestad och norska Mo i Rana. Länder som befriats från förtryck och ockupation. Det fanns en vilja att bistå och hjälpa krigsdrabbade folk och land. Men det var då det. Tiderna är som bekant annorlunda.
Det hade varit välgörande med seriösa samtal kring vänorter och Skellefteås plats och möjligheter i det stora hela. I de diskussionerna är det dock viktigt att komma ihåg ett en diktatur är en diktatur, och att det finns ingen som helst anledning att sätta sig i knät på en sådan.
Det är fortfarande märkligt att Skellefteå vill vara vän med en ort i ett land som kränker mänskliga rättigheter och gör ständiga inskränkningar i den politiska friheten.