FOTO: BERTIL ERICSON/TT Nytt betygssystem – men vad ska betygen visa?
Den som tänker tillbaka på sin skoltid minns ofta bara det som var bra eller dåligt.
Som favoritläraren och bästa kompisen eller år av mobbing och fasan inför idrottslektionerna.
Den som gräver djupare kommer kanske även ihåg betygsättningen, där glädjen över ett fint omdöme i historia kunde grusas av ett sämre i matte. Sannolikt finns även känslan av att allt inte var riktigt rättvist. Att någon med ungefär samma kunskaper som man själv fick ett högre betyg, utan att man förstod varför.
Eller så fattade man precis vad det handlade om, och med tonåringens trulighet knöt man näven i fickan och talade illa om läraren inför alla som ville lyssna. Möjligheten att bevisa att klasskamraten var favoriserad var i princip obefintlig. Men nu är det dags för revansch.
Den nya avhandlingen ”Pedagogisk takt i betygssamtal” av Ilona Rinne vid Göteborgs universitet, visar att lärare inte bara väger in elevers kunskaper när de sätter betyg. Även relationen mellan läraren och eleven kan spela in, där kontaktsökande elever verkar premieras, eftersom en del lärare vill undvika att göra elever besvikna. Dessutom kan elevers förmodade förmågor tas med i bedömningen och det händer att lärare sätter glädjebetyg för att uppmuntra till vidare studier.
Bilden som målas upp är att elever som framstår som ambitiösa och som har en social relation med läraren har lättare att få höga betyg än de som inte uppfattas som lika seriösa och kanske är aningen introverta. Ibland sker det omedvetet, vilket äventyrar såväl likvärdigheten som rättssäkerheten.
Ett första steg för att komma bort från godtyckligheten är att skolorna frångår principen att elever helst ska undervisas av samma lärare i flera ämnen. Det försvårar objektiv betygsättningen eftersom det kan vara svårt att skilja prestationerna i olika ämnen åt. Det öppnar i sin tur upp för betyg som snarare grundar sig på en helhetsbedömning av eleven än på specifika ämneskunskaper.
Dessutom måste vi sluta betrakta betygsättning som en intern angelägenhet för varje skola och införa mer extern kontroll. Det betyder inte att Skolverket ska detaljstyra ämnesbetygen för enskilda elever. Däremot bör de nationella proven bli fler och rättas externt, så att bedömningen blir så likvärdig som möjligt. Därefter får skolornas betygssnitt inte avvika nämnvärt från snittet på de nationella proven.
Även om avhandlingen inte avslöjar någonting som gör att man trillar av stolen är den ett viktigt dokument, som förhoppningsvis kan fungera som en nystart i den ständigt pågående betygsdebatten. För av någon anledning lyser diskussioner om något så grundläggande som vad betyg ska visa, och hur vi säkerställer att de är korrekta, med sin frånvaro. Detta trots att frågorna är betydligt viktigare än hur den optimala betygsskalan ser ut och om eleverna ska få sina första betyg i årskurs fyra eller sex.
Susanne Nyström