Det är en stukad kontinent som i veckan bestämmer vilka 751 ledamöter som får det tvivelaktiga nöjet att sitta i Europaparlamentet. Arbetslösheten närmar sig 30 miljoner och EU:s mest välutbildade generation är också den mest sysslolösa.
När partigruppernas kandidater till posten som EU-kommissionens ordförande i torsdags möttes i en tv-sänd debatt var de ideologiska skiljelinjerna tydliga. Jämfört med Sveriges nationella partiledardebatter, vilka brukar kritiseras för att sakna både glöd och spets, blev EU:s ”presidentdebatt” riktigt vital.
Konservativa EPP:s kandidat Jean-Claude Juncker och hans socialdemokratiska motkandidat Martin Schulz behöver inte trängas i mitten. Även om liberala ALDE:s kandidat Guy Verhofstadt – som betonade att EU:s storlek är Europas största konkurrensfördel – gjorde en hygglig insats, är årets EU-val en opinionsmässigt jämn kraftmätning mellan de konservativa och socialdemokraterna.
Stålverksarbetarsonen Juncker står för en tuff åtstramningspolitik. Om någon europeisk politiker kan utmana finansminister Anders Borg (M) i den retoriska grenen ”vikten av sunda finanser” är det förmodligen han. Vid flera tillfällen slog Juncker fast att EU spenderar pengar som inte finns och att den epidemiartade arbetslösheten bara kan bekämpas med tillväxt.
Den till personligheten mer energiska Schulz menade att åtstramningar måste följas av investeringar och underströk att EU:s bankunion är ett första steg i arbetet med att bryta kopplingen mellan stats- och bankskulder. ”Europa har förlorat sitt viktigaste kapital: Tilliten”, konstaterade socialdemokraten.
Inte ens hälften av väljarna röstade i det senaste EU-valet och förhoppningen är att den tv-sända debatten ska få fler att rösta. Samtidigt går det inte att bortse från att EU inte är någon federationsstat, att kommissionens ordförande varken är vald av väljarna eller utser de övriga kommissionärerna, och att skattebaserna förblir nationella.
EU:s institutioner verkar fortfarande i nationalstaternas Europa och posten som kommissionens ordförande är en del av förhandlingarna mellan regeringscheferna. Tysklands förbundskansler Angela Merkel vill sannolikt inte se den tyska socialdemokraten Schulz på EU:s tyngsta kommissionärspost, medan Storbritanniens premiärminister David Cameron menar att Juncker från Luxemburg är för mycket federalist.
Det troligaste är att partigruppernas huvudkandidater ratas till förmån för en kompromisslösning. När EU-kritiska partier slentrianmässigt varnar för Europas förenta stater kan det alltså vara på sin plats att påminna om maktkampen mellan rådet och parlamentet.
Lars Kriss