Moderaternas partiledare Ulf Kristersson tycker att regeringen har gjort sitt och att statsminister Stefan Löfven ska avgå.
Väljarna har sagt sitt, de valde osäkerhet och politiskt kaos.
Så drastiskt kan man faktiskt uttrycka det, så dramatiskt kan det faktiskt bli.
Kampen om regeringsmakten blev precis den rysare som alla hade förväntat sig. Det stora dilemmat är att varken det rödgröna eller det blå laget får majoritet, de var inte ens i närheten, samtidigt vill ingen samarbeta med vågmästaren Sverigedemokraterna. De olika regeringsalternativen riskerar att bli svaga.
Det är ingen lätt uppgift Sveriges blivande statsminister har framför sig. Frågan är hur landet ska ledas.
– Nu ska statsminister Stefan Löfven avgå, sa M-ledaren Ulf Kristersson i sitt tal till sina anhängare på valvakan. Centerledaren Annie Lööf stämde in i avgångskören.
Det är inte svårt att hålla med. Det enda rätta Stefan Löfven kan göra är att avgå.
Det är ingen hemlighet att det rödgröna regeringssamarbetet gnisslat. Stefan Löfven har signalerat att han hoppas på en blocköverskridande regering. Men Löfven ville inte förhandla med hela Alliansen, bara med enskilda partier i syfte att spräcka det borgerliga samarbetet.
Det misslyckades han med. Nu måste han ta konsekvensen och avgå.
Alliansen å andra sidan bildar en stark ideologisk och sakpolitisk gemenskap. En sammanhållen allians kan bestämma inriktningen på svensk politik den kommande mandatperioden på ett helt annat sätt än ytterligare en rödgrön. En alliansregering kommer att vara politiskt betydligt starkare än dagens rö.
Därför är det inte orimligt att tro att nästa svenska statsminister heter Ulf Kristersson (M).
Men det är inte bara den kommande regeringen som står inför stora svårigheter. Det gör även Sverige. Efter regn kommer solsken, efter högkonjunktur kommer lågkonjunktur. När det vänder är Sverige dåligt rustat. I stället för reformer har den rödgröna regeringen glatt spenderat överskotten.
Stefan Löfven lämnar efter sig ett Sverige i behov av omfattande reformer och satsningar: någonting måste göras åt växande köer och personalbrist i vården, åt lärarbrist och dåliga resultat i skolan, åt gängkriminalitet och ökad otrygghet.
Allt detta överskuggas dock av behovet av en ny, stor skattereform, typ ”århundradets skattereform”. Dagens skattesystemet är ett oöverskådligt lapptäcke som man snart måste vara revisor för att begripa sig på. När skattereformen fyllde 25 för två år sedan räknade Ekonomi- och finansnyheterna (EFN) ut att det gjorts 500 justeringar.
Fler betalar statlig inkomstskatt, de som tjänar mest betalar kring 60 procent i marginalskatt. Det innebär att kunskap och utbildning bestraffas av dagens skattesystem, samtidigt som företagen ropar efter hög- och välutbildad arbetskraft. Men även de med lägre inkomster betalar för hög inkomstskatt.
Lägre skatt på arbete, högre på konsumtion är en framkomlig väg.
Den som ska leda Sverige de kommande fyra åren har en mycket svår uppgift framför sig