Man kan ju tycka att kommunerna borde känna till vad som gäller.
De har ju ändå haft 250 år på sig. Så länge sedan var det nämligen som offentlighetsprincipen introducerades i svenskt statsliv.
Men så är det inte, långt därifrån. Mer än var femte kommun följer inte Sveriges grundlag, klarar helt enkelt inte av att leva upp till offentlighetsprincipen, visar en undersökning som Sveriges Radio Ekot gjort.
Det är oroväckande, men samtidigt inte särskilt förvånande. Med jämna mellanrum kan man ju läsa om kommuner som inte lämnat ut offentliga uppgifter – som de borde ha lämnat ut.
Offentlighetsprincipen handlar om att allmänhet och media ska kunna ha insyn i myndigheternas verksamhet. Den som frågar ska skyndsamt få ut offentliga uppgifter ur allmänna handlingar. Grundprincipen är att en handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.
Ekot ställde några enkla frågor, från en privat mejladress: Vad har kommunchefen i lön? Var femte kommun vägrade eller struntade i att svara.
Hur ser kommunchefens personalakt och anställningskontrakt ut? Var tredje kommun svarade inte på frågan. Andra som svarade sekretessbelade uppgifter som i grunden är offentliga, till exempel personnummer och mejladress.
Hur klarar sig då Skellefteå?
Det har inte gått att hitta någon särredovisning kring Ekot granskning. Men man kan väl säga så här: När telefonväxeln blev kundtjänst ställdes det frågor som inte borde ha ställts, den som begär ut handlingar ska i normalfallet inte få några motfrågor.
Vid något enstaka tillfälle blev det nödvändigt att ”läsa lagen” för kommunen, helt enkelt berätta vad som gäller och inte gäller.
Då kan man fråga sig varför det är så viktigt för Herr A och Fru B och för den lokala tidningen att veta vad kommunchefen tjänar.
Nej, det handlar inte om ren nyfikenhet, i varje fall inte vad gäller medierna generellt. Vad det i stället handlar om är att öppenhet är en förutsättning för en granskande journalistik och för att vem som helst ska kunna se vad kommunen lägger pengarna på. Inte minst det sistnämnda är viktigt eftersom Sverige är ett av länderna i världen med högst skatt, den uppgår i dag till 43,3 procent.
Ur det perspektivet är det mycket allvarligt att så många kommuner inte klarar av att på ett korrekt sätt handskas med offentlighetsprincipen.
Men att kommuner, och kommunala bolag, inte vill lämna ut sådant som de utan invändningar och dröjsmål borde ha lämnat ut är bara ett av många exempel där hedervärda principer kolliderar med en krass verklighet. Där kommunal okunnighet om svensk lagstiftning sätter stopp, fördröjer och försvårar medborgarnas och medias möjligheter till kontroll av vad kommunerna sysslar med.
Slutligen, om du själv skulle hamna i en situation där till exempel en kommun inte vill lämna ut handlingar och uppgifter som de ska lämna ut kan du ju alltid läsa lagen för dem. I tryckfrihetsförordningens andra kapitel står följande: ”Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.”
Om tjänstemannen fortsätter att trilskas begär du att få ett skriftligt beslut, med hänvisning till hur du ska överklaga. Då mjuknar de flesta och kanske till och med inser att de finns där för medborgarnas skull – och inte tvärtom. Och de har lagar att följa.