Det finns få turistattraktioner med lyskraft i Skellefteå med omnejd.
Ett lysande undantag är Bjuröklubb med sin fyr, ett naturreservat och Natura 2000-område. Den milsvida utsikten över Bottenviken är hänförande.
För något år sedan gjorde länsstyrelsen en förstudie kring hur Bjuröklubb skulle kunna utvecklas som utflyktsmål. Då uppskattades besökarantalet till 35 000. Ambitionen var 75 000 gäster 2025. Det är en fullt rimlig ambition med tanke på områdets möjligheter. Om det inte varit för den där, välj lämpligt invektiv, vägen.
Väg 764 mellan Uttersjöbäcken och Bjuröklubb är en skam för svensk väghållning.
Det är inte ofta det händer. Men vid tisdagens kommunfullmäktigesammanträde i Skellefteå hände det, plötsligt; interpellanten (Anette Lindgren, M) och svarande (kommunalrådet Lorents Burman, S) var överens: Väg 764 är i ett bedrövligt skick.
Skellefteå kommun ska dock inte kritiseras. Väg 764 är en allmän väg, och därmed ett statligt ansvar, och kommunalrådet hade goda nyheter: Trafikverket planerar att göra någonting åt eländet nästa år. Problemet är bara att det har Trafikverket redan gjort otaliga gånger. De har lappat och lagat. Vägen blir bättre en tid innan det åter blir dags att plocka fram vägmärket för ojämn väg.
Tiden för lappande och lagande borde vara förbi. Vad som behövs är att vägen görs om från grunden. Men efter decennier av eftersatt väg- och järnvägsunderhåll, och otillräckliga satsningar på ny infrastruktur, så lär det inte finnas pengar till det. Alla som färdas längs vägen får nöja sig med provisoriska plåster på vägsåren.
Henry Andersson (M) äntrade talarstolen och sa vad många säkerligen satt och tänkte på: Att även om Skellefteå kommun inte ska klandras så är vägen i högsta grad är en politisk fråga. Att det är viktigare för Region Västerbotten att satsa på infrastruktur runt Umeå än i den norra länsdelen.
Ska sanningen fram så har den norra länsdelen knappast gynnats när Region Västerbotten klubbat igenom länstransportplan.
Efter årsskiftet slipper dock västerbottningarna denna märkliga konstruktion. På deras hemsida kan man läsa att skälet till att Region Västerbotten bildades var att en politiskt styrd organisation skulle kunna ta ”ett regionalt politiskt ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna och ha ett tydligt politiskt företrädarskap i det regionala tillväxtarbetet.” Visst låter det där bra.
Problemet var bara att politikerna inte varit valda utan utsedda. Väljarna har saknat möjlighet att i val ”straffa” de politiker och/eller politiska partier som i deras ögon inte skött sig. Region Västerbotten handskades med ett betydande antal skattekronor, och tog för regionen viktiga beslut, utan att väljarna kunde ställa politikerna till svars.
Det är inte acceptabelt.
De politiker från den norra länsdelen som valts till det nya Region Västerbotten, en sammanslagning av Region Västerbotten och Västerbottens läns landsting, borde fundera på vad Henry Andersson antydde mellan raderna i sitt anförande: Vilken lojalitet väger tyngst, den gentemot partiet, eller den gentemot de väljare som valt dig.
Vilken sida politikerna kommer att visar sig under mandatperioden. I valet och kvalet borde politikerna självklart välja väljarna.