Kriminalitet i utanförskapsområden kräver mer än enkla lösningar. Foto: Niklas Luks/TT
Varför ringer man 112 för att sedan kasta sten när polisen kommer?
Varför går man till angrepp mot ambulans och brandkår vars syfte är att värna medborgarnas säkerhet?
I förra söndagens SVT Agenda(22/5 2016) fick tittarna bevittna hur ett antal ungdomar i en förort till Örebro agerar hotfullt när polisen dyker upp.
Poliserna i inslaget berättar om sin påfrestande arbetsmiljö i utanförskapsområdena. Runt om i landet härjar kriminella gäng, bestående av arbetslösa unga män som inte sällan försörjer sig genom droghandel. De bränner bilar, stör omgivningen och beter sig allmänt illa.
Sverige tycks vara taget på sängen. Här, i ett land där tilliten till myndigheter och det sociala kapitalet är rekordhögt, börjar våldsmonopolet förlora kontrollen i delar av de större städerna. Misstro och hopplöshet blir följden av ett samhälle där klassklyftorna, som dessutom är etniskt präglade, ökar. Det borde inte förvåna någon.
Ingen blir kriminell av en slump. Vad som är slående för ungdomarna i SVT:s reportage är att de verkar betrakta samhället och de institutioner som representerar det, oavsett om det är polis, ambulans eller statstelevisionen, som sina fiender. ”Vi mot dom”-inställningen är central.
Det är en farlig uppfattning och om känslan av utanförskap och vanmakt ökar bland stora grupper kommer det att få negativa konsekvenser för hela samhället. Etniska slitningar är kanske det mest destruktiva ett samhälle kan utsättas för.
Vänsterns svar på våldet brukar vara omfördelning av resurser och sociala insatser. Högern påpekar inte sällan på att ingenting kan ursäkta kriminalitet och att man bör låsa in busarna illa kvickt.
Moderaten Arin Karapet anser att ett utegångsförbud för omyndiga – för alla ungdomar, inte bara för de som bråkar – bör införas under kvällstid på orter med hög kriminalitet ( Expressen 23/5 2016). Det är ett orimligt förslag.
Kriminella ska givetvis lagföras, men det finns ett problem med att skrika ”hårdare tag” tills man spricker, och det är att det inte långsiktigt löser några problem. Men inte heller går det att fråga en ung man som är i färd med att gå till attack med en gatsten om han inte skulle ta och gå med i scouterna i stället.
Polisen måste få ökade resurser, samtidigt som politiken måste hitta lösningar på de sociala förhållanden som orsakat – men inte ursäktar – ungdomsbrottslighet.
I svåra situationer måste man hålla huvudet kallt. Utegångsförbud, ett förslag som dyker upp titt som tätt i debatter om oroliga miljöer, är en orimlig frihetsinskränkning och drabbar det stora flertal människor som inte kastar sten.
Samhället måste visa att det inte gett upp om de unga männen, trots att de gett upp om samhället. Det innebär både ökad polisnärvaro och sociala insatser.
Karin Pihl