Activists perform as heads of state, from left, President Barack Obama, Australia's Prime Minister Tony Abbott, Canada's Prime Minister Stephen Harper, China's President Xi Jinping, India's Narendra Modi, Russia's President Vladimir Putin and Japan's Prime Minister Shinzo Abe during the Climate Change Conference COP20 in Lima Peru, Friday, Dec. 12, 2014. The boat's sign reads in Spanish "Leave behind emissions. Climatic agreement." Delegates from more than 190 countries are meeting in Lima to work on drafts for a global climate deal that is supposed to be adopted next year in Paris. (AP Photo/Martin Mejia)
Det var nu det skulle ske. Det var i Peru som grunden för ett kommande globalt klimatavtal skulle läggas, ett avtal som ska vara bindande för alla länder och gagna hela världen.
Tongångarna inför FN:s klimatmöte var positiva, ovanligt positiva. Men det slutade som det brukar göra: förhandlingar på övertid för att kunna enas om ett slutdokument. Och precis som så många gånger förut handlade diskussionerna och grälen om rika kontra fattiga länder. De fattiga länderna vill ha utfästelser om ekonomiskt stöd för att kunna ta sig an klimatutmaningarna.
Det kan väl upplevas som ett rätt rimligt önskemål. När dagens i-länder byggde sitt välstånd, och sin medelklass, i industrialismens och kapitalismens tidsåldrar, kom tillväxten i första hand, miljön i andra, man visste inte bättre. Nu gör man det och när dagens u-länder vill göra samma klassresa vill i-länderna koncentrera sig på utsläppsminskningarna. Kan de fattiga ländernas ekonomier växa, utan att utsläppen fortsätter att öka, eller ännu hellre minskar, är oerhört mycket vunnet. Då är alla vinnare, fattiga som rika.
Men dit är det långt, alltför långt enligt många klimatforskare, samtidigt som klimatförnekarna framhärdar i sin uppfattning att klimathotet är överdrivet och att klimatförändringarna främst handlar om naturliga svängningar.
Samtidigt som forskarrapport efter forskarrapport konstaterar att atmosfären och världshaven har blivit varmare, att mängden snö och is har minskat, att havsnivåerna har stigit och att halten av växthusgaser har ökat. För att begränsa klimatförändringen krävs omfattande och ihållande minskningar av koldioxidutsläppen.
I det sammanhanget har Kina en nyckelroll. Landet står i dag för cirka 30 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Håller Kina (USA och EU) sina löften om utsläppsminskningar kommer temperaturerna på jorden inte att stiga lika mycket som forskarna tidigare befarat. Problemet är bara att det ändå inte räcker till för att stoppa temperaturhöjningen vid två grader Celsius. Världen håller helt enkelt på att missa chansen att undvika allvarliga klimatförändringar.
Om inte hastigheten i förhandlingarna snabbas på. De senaste årens klimatmöten, med därtill nattliga manglingar, har resulterat i ett antal urvattnade slutprotokoll, de flesta av dem till intet förpliktigande kompromisser. Världens länder ska härnäst ha förhandlingssessioner i februari, i maj/juni och i höst. Om ett år möts man i Paris för att komma överens om jordens framtid. Där kommer det att krävas uppoffringar både från fattig och från rik, men alternativet är etter värre.