050723. Uppst‰llda pinnstolar p en Sk‰rgÂrdsauktion. Foto. Hasse Holmberg. Kod 96 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Det finns en tradition i Skellefteå, att kulturnämndens ordförande också är ordförande i Skellefteå Museums bolagsstyrelse. Den senaste mandatperioden var det Carin Lundberg (S), den kommande blir det Emilia Hallin (S) som ska föra arvet vidare.
Praktiskt kan tyckas, vid en första anblick, förhoppningsvis brinner kulturnämndens ledamöter för kulturfrågorna, precis på samma sätt som socialnämndens borde brinna för de sociala frågorna, och ett museum tillhör ju kultursfären …
Så vad är då problemet?
Jo, det kan det bli om kulturnämndens ordförande hamnar på två stolar, om hon/han sitter i kulturnämnden och tar beslut som på olika sätt rör Skellefteå museums verksamhet. Så här inledningsvis bör det påpekas att kritiken inte riktar sig mot person, utan mot sakernas tillstånd.
Den som går igenom kulturnämndens protokoll från den senaste mandatperioden kan hitta exempel där ordförandens roll inte är glasklar. Bland annat handlar det om ett bidrag till Stiftelsen Rismyrliden som sökts av och betalats ut till Skellefteå Museum, samt svar på ett par motioner som på olika sätt rör museets verksamhet.
Det är inga stora frågor. I stället handlar det om principer och om övriga ledamöter alltid vet vilken stol ordföranden, under den senaste mandatperioden Carin Lundberg, egentligen sitter på. För ingenstans i kulturnämndens handlingar finns någon notering om att ordföranden anmält jäv i frågor som rör museet och dess verksamhet, eller att hon skulle ha lämnat sammanträdet i förtid. Samtidigt som andra har anmält jäv.
Kulturnämndens borgerliga ledamöter har vid ett antal tillfällen påpekat det olämpliga i ordförandens dubbla roller, det har också personal på museet gjort. Men hittills har ingenting hänt. Det som är bäst för Skellefteå Museum är kanske inte alltid bäst för Skellefteå kommun och vice versa.
Hur ska Skellefteå Museums ordförande kunna agera fritt i bolagets intresse samtidigt som hon representerar ägarna?
Finns det inte en risk att det kulturpolitiska samtalet, och dynamiken inom kultursektorn i kommunen, tynar bort om alltför mycket makt koncentreras till en, eller några få, personer?
Det finns många frågor, men svaren är få.
Det bästa Emilia Hallin kan göra är att hoppa av ett av uppdragen, för att undvika alla misstankar om dubbla roller, det näst bästa att i rollen som kulturnämndens ordförande anmäla jäv när frågor som rör museet behandlas i nämnden. Samtidigt måste politiska partier bli bättre på att sprida ut sina förtroendeposter så att inte samma lilla grupp styr i såväl nämnder som offentliga bolag.