DOROTEA 2010-08-19 Dorotea i sˆdra lappland. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / SCANPIX / Kod 10078 ** OUT DN (‰ven arkiv) **
Trilskande medborgare som inte vill göra som politikerna säger.
Eller hjältar i vardagen som tar strid för sådant som de tycker är fel.
Det är i dagarna 1 000 dagar sedan ortsborna i Dorotea började ockupera sjukstugan. De kräver att få tillbaka fyra akutvårdsplatser och personal dygnet runt.
Först en kort rekapitulation: Västerbottens läns landsting hade (och har) pengaproblem. Sparpaketet projekt Balans skulle ge en ekonomi i, just det, balans. Där ingick en nedläggning av akutvårdsplatserna i Dorotea och en indragning av ambulansen i Åsele, bland mycket annat.
Den handlingskraft som socialdemokratiska och miljöpartistiska politiker visade uppskattades inte. De borgerliga partierna levde om, Vänsterpartiet lämnade samarbetet i protest, det protesterades lite varstans här i länet. En folkomröstning blev det också. 90 procent av de röstande ansåg att hela länet ska ha en trygg, jämlik och rättvis sjukvård. Men eftersom valdeltagandet var så lågt, under 30 procent, valde landstingets politiska rödgröna ledning att ignorera det hela.
Ockupationen fortsatte … och fortsatte.
Den mediala uppmärksamhet som ockupationen av sjukstugan inledningsvis fick avtog. Reportageteamen lämnade Dorotea, åkte hem, en liten notis i någon av länets lokaltidningar blir det väl fortfarande, men inte mycket mer.
Men ockupationen har fortsatt …
84-åriga Eva Söderström säger till Västerbottens-Kuriren: ”Det är svårt att säga om vi kommit närmare målet. Men jag känner mig mycket stolt för att jag kunnat hjälpa till i kampen.”
Den här typen av protester, och även lokala folkomröstningar, kommer säkerligen att bli allt vanligare i framtiden. I takt med att intresset för samhällsfrågor ökar, ökar också drivkraften att försöka påverka, tillvarata de möjligheter som den svenska demokratins spelregler medger.
Den tiden är förbi när tacksamma medborgare utan prut accepterade det som politikerna bestämde. Demonstrationer, ockupationer, namninsamlingar och folkomröstningar har blivit vanligare. Svensk demokrati är inte längre att stoppa en lapp i ett kuvert vart fjärde år, på gott och på ont. Det är förståligt att det protesteras mot folkvalda som inte lyssnar på folket, samtidigt som man måste komma ihåg att det är lika illa med politiker som lyssnar alltför mycket på särintressen.
Det är någonting som dagens och morgondagens politiker har att förhålla sig till, oavsett om de gillar det eller inte, och oavsett om det handlar om akutvårdsplatser i Dorotea, ett handelsområde i Kristianstad eller en bro i Skellefteå.