– Varför ska jag rösta på Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna? Det är som att lägga sin röst på Moderaterna.
Det är en kommentar jag hör allt oftare, och den ringar in det faktum att de mindre allianspartierna fortsätter förlora på att smälta in i alliansen. Vid valåret 2006, då den dåvarande C-ledaren Maud Olofsson var drivande i allianssamarbetet, var det politiska läget ett annat. Vad som fungerade då fungerar sämre i dag. Trots det signalerade vårens alliansmöte i Maramö att alliansen kommer att köra på i samma hjulspår.
Men det finns ljusglimtar, och en sådan är att den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) inte tvekar att trampa på ömma tår. På 1 maj demonstrerar, förutom arbetarrörelsen, Kristdemokraterna som brukar slå på stort i min barndomsstad Uppsala. Från det lägret hördes i veckan konservativa röster som beklagade sig över att Folkpartiet vill ha ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.
Några dagar tidigare hade Arnholm stått i en tv-debatt och gått hårt åt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Oavsett om man tycker att hon använde för hårda ord när hon sa att SD är ett parti för män som hatar kvinnor, är det bra att Arnholm vågar gå emot den konservativa falang som även finns inom borgerligheten. I frågor som rör jämställdhet och migration har sprickan inom borgerligheten blivit tydligare.
Den tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabuni var väldigt bra på att lyfta frågan om hedersrelaterat förtryck, den tråden bör Arnholm inte släppa. Men Jämställdhetsfrågor rör så många fler områden. I många år har feminismen mer eller mindre överlåtits åt vänstern. Birgitta Ohlsson, den folkpartist som mer än någon annan förknippas med den liberala feminismen, har fått hantera andra frågor i regeringen.
Värt att minnas är att Birgitta Ohlsson, i Stockholms kommun där såväl Jan Björklund som Ohlsson ställer upp i riksdagsval, fick fler personkryss än Björklund innan han blev partiledare. Det finns en väljarbas som uppskattar Ohlssons riktning. Att lyfta in Maria Arnholm i regeringen ser därför ut att vara ett ovanligt smart drag. Kristdemokraternas Göran Hägglund profilerar sig i familjefrågor och har antytt en mer Euroskeptisk linje. Och Annie Lööf (C) försöker, sent men dock, prata landsbygdsfrågor. Utsikterna ser bäst ut för Folkpartiet.
Den liberala falangen i regeringen har legat lågt när Moderaterna dominerat och när den samlade alliansen har smält ihop till en allmänborgerlig och pragmatisk samling. Nu ökar utrymmet för profilering. Inte en dag för tidigt.