Måste erkänna att jag föredrar Jan Dismas Zelenka (tjeckisk barocktonsättare) och Frank Zappa (amerikansk kompositör, gitarrist, musiker och debattör) före Måns Zelmerlöw, för att leka lite med bokstaven z. Även om den sistnämnde råkar vara från Lund.
Och hur mycket av SVT:s licenspengar som ryker nu när Sverige ska arrangera Eurovision Song Contest nästa år kan man säkerligen förfasa och oja sig över lite senare.
Måste ändå också erkänna att lite imponerad blev jag allt av Måns Zelmerlöw. Inte av låten, inte av hans framträdande, inte av hela spektaklet som sådant (somnade långt innan vinnaren hade korats) utan av tacktalet.
Hur planerat det var, alternativt hur spontant det var, överlåter jag till andra att spekulera i. Men med orden ”I just want to say that we are all heroes, no matter who we love, who we are or what we believe in. We are all heroes” uttryckte Måns Zelmerlöw någonting som många samhällsdebattörer och helt vanliga människor borde tänka på; att vi alla är lika mycket värda oavsett vad vi är och vem vi är.