Frågan är om Stefan Löfven mäktar med att avge moteld mot socialdemokratins politiska villrådighet.
Om det funnits en ordlista för enbart politikintresserade är det inte otänkbart att det bredvid ordet ”deprimerad” föreslagits följande synonym: socialdemokrat.
Partiets historiskt låga resultat i SCB:s novembermätning av partisympatier, 26,3 procent, är förvisso välförtjänt. Men inte oproblematiskt.
Det talas nu öppet om när Stefan Löfven ska avgå som partiledare.
Trots säkrad regeringsmakt har Socialdemokraterna dagtingat bort sina främsta profilfrågor. I praktiken regerar man på ett borgerligt mandat med en hårt hållen, liberal kravkostym. Detta med Vänsterpartiets uttalade godkännande bör tilläggas.
Ingenting verkar gå Socialdemokraternas väg. Ur ett liberalt perspektiv är tillståndet för det gamla systemkramande partiet, vars honnörsord är förvaltning, ett antiklimax.
Å ena sidan: Socialdemokraterna har ofta behövt släpas in i sin samtid, och bortom den, när det kommer till grundläggande modernisering. Socialdemokratins avoghet mot personlig frihet är en ständigt återkommande liberal käpphäst. Å andra sidan: En svag och villrådig socialdemokrati utgör inget skydd mot en högerkonservativ falang – bestående av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna – som vädrar morgonluft.
Givet Moderaternas och Kristdemokraternas dagtingande med borgerliga kärnvärden går det inte längre att lita på att Sverigedemokraterna hålls ifrån inflytande.
Därmed är Socialdemokraternas framtid och regeringsduglighet på väg att bli ett liberalt egenintresse.
Framtidsutmaningen för Socialdemokraterna är inte enkom politisk. Den är i allra högsta grad geografisk. När SCB:s mätning av partisympatier bryts ner till regionala nivåer återfinns ”Mellersta och övre Norrland”, som utgörs av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som partiets starkaste fäste.
Med 35,3 procentenheter är ”Mellersta och övre Norrland” det enda området i landet där Socialdemokraterna återfinns över 30 procentgränsen. Det är också, visar det sig, Sverigedemokraternas näst svagaste område.
Den politiska axeln är på väg att rotera. Moderaterna och Kristdemokraterna verkar, i en inte alltför avlägsen framtid, gå från att endast vara hejaklackspartier till att bli regelrätta samarbetspartners till Sverigedemokraterna. I ett sådant läge gör Socialdemokraterna klokt i att göra en inventering över styrkor och tillgångar – även om det inte alltid kommer att överensstämma med självbilden av vilket parti man tror sig eller vill vara.
Om lösningen för Socialdemokraternas politiska och opinionsmässiga kris återfinns i glesbygd och inland är svårt att säga. Det kan bara partiet svara på. Men i rådande läge kan det knappast skada att tänka tanken att luta sig mot sina styrkor.
Glesbygdsvardagen inbegriper som bekant en näve av välfärdens frigörelse och en nödvändig tillit till den egna förmågan.
Kan partiet lösa glesbygdens välfärdsutmaningar, går de att lösa även i resten av landet.
Csaba Bene Perlenberg