Greece's Prime Minister Antonis Samaras leaves the parliament after the third round of voting to elect a new Greek president at the Parliament in Athens on Monday, Dec. 29, 2014, as Greece heads to early general elections after parliament failed to elect a new president for the country in a third and final round of voting. The coalition governmentís candidate for the post, the 73-year old former European commissioner Stavros Dimas, garnered 168 votes from parliamentís 300 seats, short of the 180 votes needed to win. (AP Photo/Thanassis Stavrakis)
I Sverige lyckades statsminister Stefan Löfven (S) göra upp med de borgerliga partierna och därmed förhindra ett extraval i mars.
I Grekland var premiärminister Antonis Samaras, från det konservativa Ny demokrati, inte lika framgångsrik. Greklands parlament lyckades inte enas om vem som ska bli landets nästa president. Regeringens kandidat Stavros Dimas fick 168 röster, han hade behövt 180. Därmed ska parlamentet upplösas och nyval hållas i slutet av januari eller början av februari.
Greklands fall har beskrivits som en grekisk tragedi, ett antikt drama. Under dramats gång har publiken lärt känna huvudpersonen Grekland så att dennes öde väckt medlidande. Samtidigt måste man vara medveten om att Grekland bara har sig självt att skylla, det är grekiska politiker, och ingen annan, som misskött landets ekonomi så till den milda grad att endast nödlån från EU och IMF räddat landet från statskonkurs.
Nu när Greklands parlament misslyckades med att utse en ny president är den stora frågan om det ändå inte är där som det hela slutar – med en statskonkurs. Vänsteralliansen, som leder i opinionsmätningarna, har nämligen lovat ett slut på de åtstramningsåtgärder som Grekland tvingats gå med på för att få låna pengar.
Det är alls inte konstigt att Syriza nuförtiden är Greklands största parti. Missnöjet med sakernas tillstånd är stort. Grekerna har fått betala ett högt pris för försöken att få ordning på landets urusla ekonomi. En av fyra greker är utan jobb, ungdomsarbetslösheten ligger på svindlande 55 procent, sjukvården haltar betänkligt, det är ännu värre med mentalsjukvården, malarian är tillbaka i landet och antalet aidsfall ökar.
Den stora frågan är vad som händer om Syriza vinner valet, och gör verklighet av sitt hot (eller vallöfte) att helt enkelt strunta i de krav som EU och IMF ställt upp som lånevillkor.
Risken finns att den grekiska krisen får spridningseffekter inom eurozonen, att redan ekonomiskt svaga länder kastas in i en fördjupad kris. Greklands ekonomi är förhållandevis liten, hittills har EU och IMF klarat av att hantera landets bekymmer, även om det kostat en hel del. Men dras länder som Spanien och Italien med i turbulensen riskerar det att starta en kedjereaktion som kan få hela eurozonens ekonomi i gungning.
Vänsterpopulism à la Syriza eller ekonomisk reformprocess à la Ny demokrati är frågan?
Medan grekerna funderar vem de ska rösta på, vem som bäst kan företräda deras intressen, så håller Europa andan. Vad EU och IMF vill råder det däremot ingen som helst tvekan om.