Om krisen eller kriget kommer.
För lite mer än en månad sedan landade broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i brevlådan. Den ska ses som ett sätt för regeringen och myndigheterna att uppmärksamma allmänheten på att ett allvarligt krisläge kan inträffa. De senaste årens stora militärövningar sänder samma budskap.
Sommarens torka innebär en annan sorts kris: lantbrukarna kommer att förlora miljardbelopp, skogsbränder rasar över hela Sverige och grundvattennivåerna sjunker snabbt i hettan. Torkan har visat hur sårbara vi är för extremväder.
Oavsett vilken sorts kris det gäller är Sverige dåligt rustat. Ta bara en sådan sak som självförsörjningsgraden. I en debattartikel i Expressen (8/1 2018) konstaterar 16 LRF-bönder: ”I början på nittiotalet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. Vi är betydligt fler svenskar i dag, men vi producerar inte mer mat. Vi litar på importen, som varannan tugga består av. Självförsörjningsgraden har sjunkit till 50 procent – jämför med 80 i Finland.”
Sveriges beredskap är inte god, har aldrig varit god de senaste 100 åren och kommer heller inte att bli god om ingenting görs. Frågan om krisberedskapen måste hamna betydligt högre upp på den politiska agendan. Statsråden behöver också ta del av krisbroschyren.
När dessa rader skrivs befinner sig lantbruksminister Sven-Erik Bucht (S) i Bryssel. På polskt initiativ väntar en genomgång av krisläget för jordbruket, inte bara i Sverige utan även i en lång rad andra EU-länder, framförallt i norra Europa.
Regeringen har redan lovat svenska lantbrukare extra stöd för att kompensera för torkan. Ett sätt för en svag regering att visa någonting som kan benämnas handlingskraft. Självklart är pengarna både välkomna och nödvändiga. Sett till hela Sverige beräknas spannmålsskörden bli drygt 30 procent lägre än normalt.
Men sett i ett större perspektiv är det inte sommarens torka som är problemet. Det är i stället bristen på politiskt engagemang för att hela Sverige ska leva. Generationer av politiker har i princip bara stått och tittat på när urbaniseringen gjort att samhällsservice och företagande på landsbygden fört en allt mer tynande tillvaro.
Lantbruksminister Bucht kan inte trolla fram lågtryck och regnområden. Det enda han på kort sikt kan göra för att lindra krisen för de svenska lantbrukarna är att öppna statsbudgetens kassakista och administrera någon form av krisstöd.
På lite längre sikt handlar det om att se till att Sverige har en blomstrande landsbygd med välmående företag, inte minst lantbruksföretag. Det har man lyckats med i Norge, bland annat genom ett system för arbetsgivaravgifter som gör att det blir billigare att anställa ju längre bort från storstaden man är. Kommunerna där har också större självbestämmande.
Men det handlar också om att klimatsäkra samhället inför ett förändrat väder. När Meteorologiska världsorganisationen (WMO) släppte sin senaste rapport konstaterades att antalet naturkatastrofer har femdubblats sedan 1970-talet.
Kriserna ser annorlunda ut. Trots det verkar det inte som om den politiska insikten att det moderna samhället är ytterst sårbart finnas, i varje fall inte i tillräckligt stor utsträckning, trots broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.