STOCKHOLM 20141002 Socialdemokraternas Stefan Lˆfven skakar hand med talmannen Urban Ahlin n‰r riksdagen valt honom till ny statsminister. Foto: Jonas Ekstrˆmer / TT kod 10030
Någonting håller på att gå sönder. Sverige glider isär. Så lät det från den nytillträdde statsministern Stefan Löfven (S) under valrörelsen.
Exakt vad han menade är höljt i dunkel. Särskilt nu när det står klart att den rödgröna regeringen kommer att behålla såväl hela rut-avdraget och den sänkta krogmomsen, som Alliansens regler för arbetskraftsinvandring. Sverige kanske inte är i ett så stort behov av att lagas som Löfven sa.
Däremot har Löfven rätt i att Sverige glider isär. Men inte på klassiskt socialdemokratiskt vis – genom att avståndet mellan klasserna dras ut som ett gummiband. Glidningen är framför allt geografisk, där polerna snarare handlar om stad och land, än om höger och vänster. Det syns inte minst i årets kommunval.
Det är ingen hemlighet att partierna sedan lång tid tillbaka har regioner där de är starkare respektive svagare. Det är ingen slump att vi pratar om röda Norrland, blåa kranskommuner runt storstäderna och vänsterfästet i Fagersta.
Detta är dock i viss mån förlegade bilder. Tendensen som ses i årets val är att Sverige har blivit mer politiskt uppdelat än förr, men skillnaden går inte mellan blocken, utan mitt i dem. (Dagens Samhälle 2/10 2014).
I landets tätbefolkade och välmående områden, där utbildningsnivån och inkomsterna är höga, medan arbetslösheten är låg, dominerar M och MP, och i viss mån FP. I mindre kommuner, med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå, har S, V och C sina starka fästen.
Eftersom MP numera är att klassa som ett vänsterparti, medan C har gått åt höger, räcker det alltså inte längre att dela in Sverige i rött och blått. Landet är brokigt, samtidigt som det finns mönster.
S och V, som grundlades i industrisamhället, är fortsatt starka i traditionella vänsterfästen. Eftersom dessa är avfolkningsbygder betyder det att de kontinuerligt går tillbaka. Kanske inte procentuellt i enskilda kommuner, men sett till det totala antalet röster.
Om både röstnings- och urbaniseringstrenden håller i sig blir de långsiktiga vinnarna partierna som lockar väljare i de växande storstadsregionerna. Förutom M och FP handlar det just nu om MP och Fi, partier som Anders Lidström, professor i statsvetenskap, kallar för den postindustriella vänstern. Dessa betonar snarare frågor som rör genus, hbtq och etnicitet, än konflikten mellan arbete och kapital.
Kanske var det med det i bakhuvudet Löfven, tillsynes utan motstånd, gick med på såväl rut-avdraget som MP:s och Alliansens migrationspolitiska överenskommelse. S är av tradition mästare på att anpassa sig till samtiden och på att skapa gemensamma intressen för medel- och arbetarklassen. I 2010-talets Sverige kan framgångskonceptet med fördel översättas till att skapa gemensamma intressen för stad och land.
Susanne Nyström