För många norrlänningar är Stockholm en bra stad, som ligger lite avsides.
Nog är Stockholm en bra stad, men den ligger lite avsides.
Man kan också beskriva konflikten mellan stad och land, mellan centrum och periferi, med författaren Torgny Lindgrens ord: ”Centrum är den plats där du för tillfället befinner dig, allt annat är periferi”. Han vill med andra ord hävda att allt utgår från var individen befinner sig här och nu.
Verklighetens konflikt mellan stad och land, mellan centrum och periferi, är allt annat än filosofiskt tankegods. Då handlar det i stället om en landsbygd som till stora delar är hopplöst eftersatt, för att inte säga politiskt vanvårdad.
I takt med att landsbygden försummats har debatten om densamma fördummats. Myten om den tärande landsbygden, och de närande städerna, är lika utbredd och seglivad som den är felaktig. Pengarna för landsbygdens naturresurser – skog, vattenkraft och malm – har kommit tillbaka som bidrag och eldat på myten.
Inte ens det politiskt omhuldade utjämningssystemet fungerar som det ska. Det var tänkt att vara en regionalpolitisk åtgärd som skulle överbrygga skillnaderna mellan tät- och glesbebyggda delar av landet. I stället är två av Sveriges tre största städer – Göteborg och Malmö – de största mottagarna av utjämningsmedel.
Pengarna förflyttas främst inom och mellan storstadsregionerna.
Hur ska vi då göra med ”resten av Sverige”, det som egentligen är större delen av Sverige.
Politikerna måste bestämma sig: Satsa på landsbygden, eller låta den långsamt tyna bort.
Debatten om den socialdemokratiskt ledda regeringens mål för statens landsbygdspolitik, med grundtanken att det ska finnas ”likvärdiga möjligheter till företagande, arbete, boende och välfärd” i hela vårt land, har i varje fall visat att ambitionsnivån skiljer sig partierna emellan.
Förhoppningsvis kommer politikerna fram till att det är landsbygden som bäst vet vad landsbygden behöver. Men den behöver hjälp på vägen mot större självständighet, eller rättare sagt politiker som inte bara tar utan också ger.
- I Norge är det en självklarhet att landsbygden får behålla delar av intäkterna från sina naturtillgångar. Så borde det också vara i Sverige.
- I Norge är arbetsgivaravgifterna differentierade, ju längre bort från storstaden företaget finns desto längre arbetsgivaravgift. Så borde det också vara i Sverige.
- Skatteutjämningssystemet behöver reformeras. Det kan inte vara meningen att de tio kommuner som får mest pengar per capita bara får några få procent av de bidrag som delas ut.
- Kommunerna måste få större självbestämmande. Regelverket kring strandskyddet gör att många kommuner inte ens överväger att utveckla bostäder och besöksmål i strandnära lägen. Strandskyddet behöver reformeras och utformas mer utifrån lokala förutsättningar.
- Det måste bli enklare att arbetspendla, från land till stad. Många vill bo på landet, men arbeta i staden. Kollektivtrafiken behöver byggas ut med nya rutter och fler avgångar. Mer pengar behövs till alla former av infrastruktur, även flyget som spelar en viktig roll i ett glest befolkat land som Sverige.
- Bättre offentlig service. Människorna utanför storstäderna betalar lika mycket i skatt, ibland till och med mer, men får inte mer välfärd och service för pengarna, Förutsättningarna för det lokala företagsklimatet måste förbättras.
Politiken sägs vara möjligheternas konst. Det är hög tid att visa det om landsbygden inte bara ska kunna överleva utan också leva och utvecklas.